Jag fick låna lurar med musik av gubben och skuttade iväg alldeles alena. Och tjo! vad det gick! Tyvärr dog telefonen precis mitt i REMEEEEMBER, och då hade jag ännu halva vägen kvar. Det här går aldrig kände jag. Det gör det visst det tänkte jag och så lät jag låten gå i mitt huvud om och om igen tills jag var hemma. Jag hade klarat det helt själv!!!

Har ni sett Troja? Och hört musiken? Det är bland det vackraste som låtits höras i denna värld. Jag måste se om jag hittar den åt er. Den får bara inte missas..............

Det var förra söndagen jag drog på mig löparskorna första gången.

Det är ett par år sen jag sist var ute på löparturné. Annars är det mest motionscykeln som är min konditionspolare. Förrutom då jag går på friskis, men det är utbytt mot MMA nu för tiden.

Och det var med skam i kroppen jag insåg att det var just detta mina arma lungor behövde. Fy, vad jobbigt det var! Jag trodde jag skulle dö. Inhalatorn gjorde inte sitt jobb, den måste vara gammal.........

En runda på 3,8 km tog mig 25 minuter. Jag ömsom sprang, ömsom gick snabbt. Jag gick mest om jag ska vara ärlig.........

På onsdagen tog jag tur nummer två, det kändes redan mycket bättre. Inhalatorn hjälpte lite mer och jag kunde säkerligen springa åtminstonde hälften av vägen totalt sett. Det tog mig nu 24 min.

Men i lördags var mor min här och då ville gubben springa med mig.

Suck, kände jag eftersom han gjort rundan på mindre än 18 minuter varje gång.

Men okej då. Han drog mig psykiskt som en riktigt nordsvensk!

Jag joggade i ett mycket långsammare tempo än jag sprang i förut, men jag gjorde det HELA vägen! Åh, vad glad jag var. Tiden gick ner med en minut till, 23 alltså.

Idag är det dags igen, men nu känns det genast läskigt. Jag måste klara det alldeles ensam nu.

Ensam är stark eller.............?

http://www.youtube.com/watch?v=7x2IpLSfqp8

I fredags fick jag ju hem min nya symaskin. Åh, vad det är roligt!

Igår kväll satt jag och lekte för att se alla, för mig häftiga, funktioner.

Den kan skriva, sy mönster i form av bilar, husvagnar, cyklar och blomster.

Det är sannerligen som att vara barn på julafton.

Så nu har jag lyckats få ihop ett par bordsdukar till altanens otroligt fula vita plastbord. Det blev rosaprickigt.........Snyggt faktiskt, och färgglatt.

Nu är det gardiner och tygskynken för ett förvaringsbord som väntar.

Jag hade en diskussion med min väninnas amerikanska mor om handarbeten. Hon tyckte jag var en "riktig svensk" eftersom jag syr, stickar, broderar och virkar. Men jag vet inta om jag håller med.... Det är inte så många som gör så mycket handarbeten längre i min generation. Men vi får ju åtminstonde lära oss teknikerna i skolan, och det är ju alltid nåt. Det får de visst inte i USA.

Men det där med knyppling till exempel, har jag ingen aning om. Håller det på att dö ut? Det skulle ju vara synd om några tekniker försvann.

Som de där nya verkliga brodermaskinerna som kommit. Det är ju superFUSK! Då kan man ju inte vara riktigt stolt över sitt handarbete. För man har ju inte gjort nåt.... Det är ju inte roligt om datorerna ska ta över allt.

Som jag brukar säga: "Ska det va, ska det va på riktigt!"