Direktlänk till inlägg 27 november 2009
En strand helt tom och öde, havet är alldeles tyst och mörkt. Borta vid horisonten kan jag känna löften om ljusning, från en sol på sakta uppgång.
Måsarna seglar bland molnen och vassen böjer sig lätt. Som en andakt inför morgonstunden och en lovsång inför den nya dagen.
Jag bär på minnen av en sorgsen barndom, och på hopp om framtiden. Har en plan för vägen framåt, en detaljerad målbild.
Om jag ordnar en förenklad beskrivning borde jag klara mig dit. En fot framför den andra och andningen in och ut....
Jag vet precis vart jag vill komma och måste göra varje val med tanke på det.
Ingen annan kommer ge mig en stjuss på vägen, det är bara jag som kan hjälpa mig själv. Vilka sorger och synder jag än bär på, så är det mitt val hur de ska hanteras och hur de ska påverka mig.
En fisk slår i vassen och horisonten börjar glöda. En svag värme känns mot min kind.
Jag har en lycka djupt in i mig. En vetskap om glädje som kommer.
Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...
Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | |||||||||
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | |||
9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | |||
16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | |||
23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 |
29 | |||
30 | |||||||||
|