Så har lördagens tomma sida påbörjats.

När jag var liten brukade min mamma ge mig en tom hand fylld med möjligheter. Den gavs med stor märkvärdighet och nogrant stängd för att inget skulle kunna spillas. Jag tog alltid emot den med lika stor försiktighet, även om jag var väl medven om att den var alldeles tom...........

Då jag hade fått det tomma innehållet i mitt grepp sa mamma - "Varsågod, här får du en alldeles tom dag att själv bestämma över. Vad vill DU göra med den?"

Det var en oerhört fin gåva egentligen. Dagen var helt upp till mig.

Det brukade ofta sluta i cykelturer till olika svåråtkomliga platser. Platser jag var fast övertygad om att jag varit på tidigare, men nu inte längre kunde finna vägen till.

Men dagen var min, och jag bestämde vilken väg den skulle ta.............

Satt i bilen imorse på väg till en annan del av kommunen. Kände mig lite stressad och aningen låg. Morgonen hade visat sig var en av de sämre varianterna. Radion stod på den vanliga kanalen, med de vanliga pratarna.

Det blir låtbyte........Och plötsligt höjer jag volymen och känner hur hela humöret stiger.

Tänk vad vi kan påverkas av några toner ur en strof, eller av en hel låt för den delen!

Det finns låtar som tröstar, speedar, glädjer och till och med smärtar. Och ännu värre blir det när de kan spåras med minnen. Metallica , åtminstone hela the black album, är en enda stor tonårsminnes-samling. Fast den har jag förstås lyssnat mycket på även efter den tiden, så minneskänslorna börjar veknat.

All typ av death metal, inget jag precis hör över huvudtaget längre (tack och lov), ger smärtsamma rysningar längs ryggraden.

Meatloaf "I´d do anything for love" - åh, shit! Vill jag minnas? Jan Johansen - "Se på mig" likaså.....

Fogerty, Emilia - "Big, big world", nu börjar jag bli vuxen, bilda eget bo.

Metallica - "Mama said" då kom kärleken för evigt!

Nu sitter jag med fem barn i bilen och sjunger högljutt till Milo´s "Ayo technology"...........

lite tokigt kanske.....men, men      

Toner färgar livet................   

Satt igår som åhörare vid mitt första kommunfullmäktige. Det var riktigt roligt och spännande! Faktiskt.

Det klubbade igenom beslut om byggplaner och ökad peng till bygget av en skolmatsal m.m Och samtidigt var det skämt och skratt emellan alla ledamöter. Tyvärr visade det sig att de skulle fortsätta till närmare midnatt, och så länge orkade jag och min vän inte stanna. Vi höll ut till tio, sen började vi bli nervösa över morgonen därpå. Att vi skulle orka upp. Men det var otroligt kul att få se hur det gick till. Det var definitivt inte sista gången jag medverkar vid något sådant!

Det är väldigt kul att veta hur planerna går i kommunen, att när man pratar med bekanta faktiskt veta vad som är på gång.

Var kommer alla pengarna ifrån? Hur får man dem egentligen, och allra viktigast, varför?

Är de något som kommer efter ett väl utfört arbete eller är det något som i efterhand ska visa sig vara välförtjänt?

Vad vill vi att våra barn ska få för inställning kring detta....................?

Jag hör många påpeka att de ungdomar som kommer ut i arbetslivet idag är oerhört lata och overksamma. De visar ingen geist eller företagsamhet överhuvudtaget. Allt enligt dem som försökt få in nyanställningar bland ungdomar.

Hur kommer det sig? Är det något som blivit inlärt eller är det rent allmänt en generationsfråga? Har det alltid varit så?

Kan vi på något sätt ändra på detta?

Jag hörde på radion igår att barn har rätt till en veckopeng/månadspeng utan någon ansträngning alls. Varför då, undrar jag? Det är inte alls den tanken jag vill lära ut till mina barn. Menar de att pengen ska var löning av ett ansträngande skolarbete? För då är det ju faktiskt något som ska "bevisas" också, och inte alls en gratis inkomst.

Nej, jag vill lära mina barn att om de jobbar hårt och visar vilja att nå ett mål, så lönar det sig. Jag vill inte ge dem en peng som det sen ska tjatas om att de ska jobba för. Då blir det ju ett negativt moment.

Jag vill att de ska se att det är arbetet som ger dem lönen.

Det är naturligtvis upp till varje individ att själv ta ställning kring vaccineringens tagande eller inte. Men som det är just nu pågår ett enormt propagerande för denna spruta. Så till den grad att  man försöker gå över människors skuldkänslor för att få hela befolkningen att vaccinera sig.

"Om du inte vill vaccinera dig själv, så gör det för att skydda de runt omkring dig."

Som jag sa tidigare känns det konstigt att jag måste vaccinera mig pga av någon annan. De som verkligen vill skydda sig får ju själva ta detta konstgjorda sjukdomsskydd.

Jag är väl medveten om att det finns de inom riskgruppen som faktiskt inte kan ta vaccinet pga olika alleriger eller överkänsligheter. Men om det ändock är så att jag väljer att bli sjuk och få en naturlig vaccinering som håller fyra gånger längre än den konstgjorda, så ska det inte var något som straffar mig på något sätt.

Jag vet att det i detta nu pågår så gott som en lätt mobbing mot dem som väljer att avstå vaccinering. Och det är något jag starkt motsätter mig!

Åh, dessa kösystem! Det krävs en kö för varje aktiv handling. Kö för att komma fram på linjen, kö för att få betala, kö för att komma framåt. Kö för att leva.........Kö till fröken, kö till mamma (hemska tanke, men ibland blir det så), kö till mannen (alla barnen står i vägen), kö till maten, kö till toan. Kö vid jackorna och kö för att komma ut.

Nu hoppas jag ni förstår att alla köer inte gäller här hemma, fast man kan nog ledas till att tro det.

Jag gillar inte detta nya, ganska i alla fall, system med att ringa och knappa in sitt nummer för att sen få vänta på att bli uppringd. Alltid på en tid som inte alls passar sig. Vid skolhämtning eller i kassan på Ica.

Är det inte bättre med en vanlig telefonkö, då kan de som egentligen inte har så bråttom fram tappa orken och kliva ur kön. Nu får alla en plats, oavsett behov.

Men i detta landet ska det ju vara så f-annat rättvist! Tror vi att det är så livet är, eller vill vi lura oss själva........

Är jag knäpp som ifrågasätter tanken kring att vaccinera sig själv för att skydda andra? 

De som tillhör riskgruppen eller av andra anledningar vill hålla sig ifrån smitta, vaccinerar sig själva.

På vilket sätt skyddar då min vaccinering dem?

Är inte vaccinet fullt tillförlitligt kanske?

Nej, så lite kemiska preparat som möjligt i min kropp tack!

Sitter och läser dagens tidning och får vetskapen om sossarna vilja bekräftad. Så fort de får styret tar de bort vårdnadsbidraget illa kvickt.............

De har åsikter som att bidraget skulle konservera kvinnorollen och att det skulle vara en kvinnofälla för invandrarkvinnor som stannar hemma istället för att jobba.

Jag kan förvisso känna att barn med invandrarbakgrund kan ha en enorm nytta av en omgivning fylld av barn pratandes det språk som de själva måste lära sig behärska. Och ur den synvinkeln är det förstås också bra för de vuxna att inom arbetslivet komma det nya språket nära.

Men att påstå att det skulle vara en kvinnofälla att försöka göra vad man kan för att låta barnen slippa vistas i enorma barngrupper med för få resurser och dålig ekonomi, är för mig vanvettigt.

När jag började planera ett liv med barn ingick hela mitt barns uppväxt i min planering. Jag ansåg mig inte vara färdig med barnlivet så fort det var möjligt att placera dem på dagis.

När jag ville få barn gick tankarna kring att jag ville ta hand om dem själv.............

Självklart var jag medveten om att det kanske inte alltid skulle gå ekonomiskt. Men min strävan var i alla lägen att barnen skulle slippa stressen och alla tider som måste följas, och att vi själva skulle slippa balansera kraven från jobben, barnen och hemmet. Utan istället kunna fokusera mer på en harmonisk uppväxt för barnen.

Till och börja med har det alltid varit min man som på klassiskt manér haft intresset för sin "karriär", jag har själv enbart drömt om min stora familj sen jag var i trettonårsåldern. Så redan där är vi ju en typiskt gammalmodigt könsfördelad familj. Är det ett fel? Är det något som med alla medel bör motarbetas?

Jag hade en fast anställning på heltid, men inom en arbetsgangre som jag inte alls riktigt hade planerat för mig. Jag bytte ner mig till en halvtid på kvällar och helger. Vilket förstås resulterade i att mötesplatsen för mig och mannen förflyttades från vardagsrummet ut till hallen............Inte särskilt roligt, men det var vårt val. Och det gick.

Men efter en tid började vi ledsna en aning och testade om det inte gick att vara utan min inkomst helt och hållet. Den var ju inte någon enorm rikemanslön i alla fall.......Det krävdes inte mycket extra arbetstid för att min man skulle få in motsvarande halva min lön.

Vi var ju redan vana vid föräldrapenningen och det inkomstbortfallet. Så det blev inga större problem, det är en vanesak. Många skulle nog klara sig på betydligt mindre inkomst om de bara provade ett par månader.

Därefter sa jag upp min tjänst helt och hållet, med tanken att det finns alltid vik.....

Så nu är jag hemmafru på heltid och att mina timmar går åt som smör i solsken är ett lätt konstaterande. Så tanken på att dessutom ha ett fast arbete utanför hemmaplan känns rätt skrämmande. Hur skulle vi orka? När skulle vi hinna med allt här hemma?

Det är en väldig lyx att slippa den stressen, att i stället ha möjlighet att lägga all energi på min familj och mitt hem.

Och att då veta att det finns dem som anser att just jag, som har ställt mig utanför arbetslivet, har hamnat i en kvinnoFÄLLA, är fruktansvärt irriterande! Vad är det för fälla jag fastnat i? Denna lyxiga, lyckliga, harmoniska och totalt kärleksuppfyllande tillvaro,som det innebär att varje dag få tillbringa all sin tid med sina älskade små.

Nej det kan knappast kallas kvinnofälla! Kanske en fälla för enorm avundsjuka och ångest hos alla övriga runt omkring mig, som inte lyckas få till det lika bra...........Men till er vill jag bara säga: gör ett försök. Testa ekonomin och se om den håller med mindre inkomst. Om det inte går, har ni i alla fall gjort ett försök. Då kan ni känna er nöjda med det. Att viljan finns där......