Vem är den perfekta mamman?

Var har vi fått våra mammaideal ifrån?

Finns det en handbok i "så blir du en bra mamma" ?

Nej.....

Jag är den perfekta mamman för mina barn.

Du är den perfekta mamman för dina barn.

Sen har vi alla våra baksidor. Solen ger inte bara solsken, utan även skugga.

Men den skuggan kan vara förbaskat skön ibland!

Om jag kommer hem till en vän som inte precis har polerat golven och torkat ur alla köksskåp, känns det helt underbart! Åh, vad skönt. Då är inte kraven på mig heller så stora som jag själv tror......

För ingen piskar min rygg så bra som jag.

Men egentligen borde väl jag också tänka att jag lämnar lite skräp i hörnen inför kommande kalas, för att hjälpa till att lätta andras hembakta krav.

Fast det är det värre med är jag rädd.......Mina egna krav på mig själv är alldeles för höga.

Jag får ibland höra att mammor runt mig tror att jag är något övernaturligt.

Att jag står lyckligt vid spisen och lagar redig mat dag ut och dag in....Att jag aldrig är trött eller grinig....

Sen tror de att bara för att jag är en till synes väldigt lugn person, blir jag aldrig arg.

Åh, vad fel ni kan ha!

Jag gillar inte ens matlagning. Min man brukar skämta om mina brända fiskpinnar.

Visst har jag perioder då jag verkligen är förtjust i att leta recept och knåpa ihop roliga bröddegar. Men som hos alla andra går det i vågor.

Idag blev det mannagrynsgröt till middag. Barnen älskar det, så det var väl inte så tokigt.

Köttbullar kan jag inte rulla över huvud taget! Jag har gett mig in det flera gånger, men alltid misslyckats.....

Mannen skulle blivit kock om han inte blivit snickare, så med andra ord han kan det där. Och tycker det är roligt. 

Men för det mesta vill jag ju ha maten klar när han kommer hem. För att få det överstökat liksom.

Och arg....OM jag kan bli arg! Jag kan bli alldeles vansinnig om någon kliver över gränsen på "fel" dag. Oftast är det ju något som fått mig totalt slut i övrigt då och mitt utbrott är då heller aldrig oväntat. Men visst kan jag bli arg.....

Konstigt vore väl annars. 

Om man har två anledningar till ilska vid två barn, har jag knappast färre.

Men allt handlar ju om hur man hanterar det.....

Nej, det är lätt att känna att man inte räcker till som förälder.

Men det enda vi behöver se i det hela är ju våra barn..........

När man får sitt första barn kommer man in i en helt ny värld så otroligt fylld av lycka och kärlek att man nästan får en chock. Det är en makalös känsla att inse att jaget egentligen är betydelselöst. Det är barnet som är det viktiga....

Man hamnar även i ett tillstånd där dåtid, nutid och framtid mixas ihop och plötsligt börjar bearbetas alldeles onaturligt grundligt.

Vilken barndom hade jag och vilka värderingar och förhållningsregler hade mina föräldrar? Vad tyckte jag om det som barn och vad tycker jag om det så här i efterhand?

Vad vill man sen ta med sig av detta in i sin egen roll som väktare, beskyddare och vägledare åt sitt barn?

För erfarenhet har vi ju alla av hur det är att vara barn. Vare sig vi tycker vi hade en fantastisk eller otrygg barndom. Alltid finns det en lärdom av den......

Mycket vill vi garanterat ändra på och en hel del vill vi förhoppningsvis föra vidare till våra egna älsklingar.

Sen är vi ju ofta två föräldrar också. Med olika uppväxt och tankesätt.

Men grunden ligger i att vi alla vill ge våra barn den absolut bästa tänkbara barndom vi kan åstadkomma! (Förhoppningsvis)

Och med det kommer rädslan att misslyckas.....

Och med det kommer aggressiviteten mot alla med en annan åsikt....

Vi känner en skräck för att någon annan ska komma och påstå att vi gör något fel och något som skulle vara mindre bra för våra barn. Att något annan gör det bättre...

Då måste vi med andra ord beskydda våra värderingar och ramar med hela vår kraft. Bevisa för alla andra att det vi gör är rätt!

Det finns föräldrar som inte klarar föräldrarollen. Det finns de som faktiskt behöver hjälp. Men de är färre än vi som pallar med. Och det finns ingen anledning att trycka ner dem!

Men man kan gott få säga vad man själv tycker är rätt eller fel. Enbart för att låta dem och alla andra se någon annans synvinkel....

Som att jag tycker att det är fel att låta barn spela våldspel, när butikerna är fulla av andra vettigare spel.

Jag har ingen koll på onlinespel, eftersom jag valt bort det helt och hållet. Därmed är inte alla spel på nätet dåliga. Det vet säkert ni bättre än jag.

Men jag vet att det finns väldigt barnförbjudna varianter där och jag vet att det finns de som låter barn i tioårsåldern spela dessa.

Jag vet även de som låter sina tvååringar se på Harry Potter! Varför?!

Det ser jag INGEN anledning till. 

Det tokiga i oss föräldrar är att när jag uttrycker den åsikten är det många som känner sig träffade fast de uppenbarligen inte är det. 

Just för att vi alla bär på en rädsla för att vara misslyckade som föräldrar. 

Det dåliga samvetet kommer ut med moderkakan......

Hur bra vi än gör ifrån oss känns det aldrig tillräckligt.

Det finns alltid någon rikare, tålmodigare och pyssligare.

Men i grund och botten är det enda som gäller att det är DU som är förälder till DITT barn!

Och ditt barn mår bäst hos dig och i din vård. Det är du som känner ditt barn bäst.

Fast det är ju alltid bra för oss föräldrar att föra en diskussion kring olika regler och ramar. För att höra andras synpunkter och tankar. Det är lärorikt.