Min bästa kompis. Mitt valium.......  

Precis som Susanna säger tror jag tjejer ger upp för lätt i sin amning.

Vi tappar tålamodet så fort barnet är missnöjt ett par dagar, och tror att vår bröstmjölk inte duger eller räcker till. 

Vi måste våga lita på vår kropp och ge det lite tid. Det kan ta ett par dagar innan mjölken ökats så pass att barnet blir ordentligt mätt en längre stund.

Barnet visar ju oss så tydligt om det vill ha mer redan om tio minuter eller om de är nöjda i tre timmar. Det är bara att låta barnet styra.

Det är däremot viktigt att vi inte vägrar barnet bröstet bara för att vi anser att barnet nyss fick det!

Nej fram med tuttarna tjejer. De är de bästa barnmatsburkarna som finns!

Fick frågan av barnmorskan om jag planerar att amma mitt barn.........

SJÄLVKLART!

Jag förstår dock varför hon ställde den. Det verkar som om många inte längre tar det för lika självklart som jag......

Jag vet att en del tyvärr får rejäla problem och faktiskt inte klarar av amning och uppfödning av barnet helt på egen hand. Och då är det ju tur att det finns bra ersättning att ge!

Men jag får känslan av att det finns många mammor nu för tiden som helt enkelt inte vill amma. Det är äckligt, bökigt, gör ont, tar upp för mycket tid och var mer de nu kan hitta på för orsaker.

Och jag kan inte säga annat än att det gör mig så oerhört ledsen......

Vart är vi på väg när vi en efter en slutar förlita oss på vår biologi?!

Och jag har också kunnat höra hur flera annars så intelligenta människor slutat tro på all forskning som visat hur nyttig och bra bröstmjölken är.

Jag tycker snarare att det börjar visa sig att det endast uppdagas mer och fler bevis på hur otrolig den egentligen är!

Det finns studier som visat att det ÄR immunitetshöjande, att det innehåller viktiga enzymer, proteiner och tillväxthormoner.

Faktiskt har man sett att ammade barn är längre och även att de visat bättre resultat på intelligenstest senare i barndomen!

(Livsmedelsverket)

Nej, om någon kan säga att de tror all denna forskning som finns är fel, kan

jag bestämt hävda att jag tror deras misstro enbart grundar sig på självförsvar!

Det är så synd att vi i Sverige nästintill är unika i I-länderna för att vi ännu ändå tar det så självklart att amma som de flesta förhoppningsvis ändå gör.........

Om det åtminstone görs i ett par månader så är det väl bättre än ingenting.

Själv ammade jag mina fyra första i ungefär åtta månader till ett år.

Helt i sex månader, också det för mig självklart.

Min minsting var det första barnet som bars i sjal.

Tänk att det skulle ta mig fem barn innan jag fattade den grejen!

Det gav oss en helt otrolig kontakt och han var det nöjdaste och gosigaste barnet jag haft. 

Nöjd delvis förstås eftersom han satt hos mig hela tiden den första tiden, mammig sen så det förslog......

Men ack så mysigt!

Och det drog med sig att amningsperioden förlängdes till ett och ett halvt år.

Att ha mjölk i överflöd är inte heller något jag kunnat skriva under varje gång.

Nej, minstingen hade riktigt svårt att gå upp i vikt de första månaderna.

BVC tog upp det där med ersättning hela tiden.

NEJ! jag vill inte! För mig skulle det kännas som ett misslyckande. Tyvärr.

Och jag tror och vet att mjölkproduktionen styrs av efterfrågan.

Så det var bara att amma, amma och amma ännu mer.

Jag satt i soffan och ammade konstant i flera veckor.

Sen sa det "fors" över en natt och ökningen var producerad.

Och han har gått upp så bra hela tiden sen dess.

Det är ju också ett resultat som visat sig av alla forskning, att ammade barn blir mindre överviktiga. 

Sen är det ju det här missförståndet som alla blivande förstagångsmammor bär på.

Att det är en ren njutning att amma från första stund.

Det GÖR ont, man blöder och får vidrigt smärtande sår. Barnet kräks upp allt blod och det ser hemskt ut.

Jag vet inte hur många gånger jag själv bitit sönder läpparna på grund av all smärta. Men det är ändå för viktigt för mig för att ge upp.

Det GÅR ÖVER efter ett par veckor. Det är bara att bita ihop.

Jag ser det lite som att har jag klarat förlossningen, borde jag också klara detta.

Nej, jag blir så ledsen när det ibland verkar som om mamman har för mycket annat för sig för att vilja bli så låst av amningen. För det blir man.

De första halvåret kan man så gott som inte lämna barnet alls. Men vad gör det?!

Det är ju barnet man velat ha. Som man har producerat och fött fram.

Hos en del människor verkar barnalstrandet endast vara en punkt på listan att avklara. Så hemskt!

Att bli förälder innebär ett avkall på sitt gamla liv, en stor uppoffring och ett avsägande av rollen som huvudperson i sitt eget liv.

Det är barnets välmående som ska vara i första rummet!

Nej, för mig är det en självklarhet att amma. Och så borde det väl vara, eftersom det är så ett barn var tänkt att födas upp.

Om det inte alls funkar så ska man inte alls behöva må dåligt för det. Det finns hjälp att få.

Men att inte amma för att man inte har tid, lust eller för att man tycker det känns äckligt.....

DET är fel!