När barnen blir äldre kommer oundvikligen den dagen då man inte har samma koll längre. Man vet kanske vem de är hos, men inte vad de egentligen gör där. Man vet vilken tid de ska hem, men inte vilken väg de kanske går.

De är kanske på byn med några vänner och cyklar runt, och själva har man ingen aning om vem de möter eller exakt vart de tar vägen.

Man tror att man känner sina barn utan och innan, vet precis vad de är kapabla att ta sig för och vad de absolut inte skulle kunna tänka sig att göra......

Fast bevisen finns runt omkring oss i hela samhället, att det vet vi föräldrar inte alls.

När barnen befinner sig med ett gäng vänner och alla vill göra något så är det svårt att säga nej. 

Hur ska man lära barnen att hantera detta på bästa sätt?!

Finns det något knep att ta till?

Kanske en fras som alltid funkar?

-"Nej, nu måste jag hem. Jag glömde bort att vi skulle fika tillsammans idag."

Eller vad kan det vara för lämplig ursäkt man kan lära barnen ta till?

Men ofta blir det ju i alla fall så tokigt att barn gör knasiga saker, som deras föräldrar säkert är alldeles övertygade om att aldrig skulle ske.

Och i några fall händer det att detta råkar falla i ögonen på någon bekant.

Vad gör man då?

Hur hanterar man det faktum att vännen eller den bekantes barn just bevisligen gjort något som kan ifrågasättas?

Själv vet jag exakt vad jag vill att andra som ser mina barn ska göra. RING!

Berätta genast för mig om R har stått utanför Ica och rökt.

Jag vill absolut veta om P har stått och klottrat på busskuren.

Finns inte något som skulle få mig att inte vilja veta om ifall en av killarna visat sig aspackad framför någon bekant.

Eller bekant egentligen. Tja, det kanske är lättare att ta till sig och lita på orden då. Men i övrigt skiter jag i vems som berättar, bara jag får veta om mina grabbar strulat runt på otillbördigt sätt.

För mig är det så väldigt självklart.

Men frågan är om det är så för alla?!

Av någon anledning verkar det ju som att de stökiga barnens föräldrar tillhör släktet som blir skitförbannat om man påvisar felaktigheter i deras barns uppförande.

Det är i alla fall den uppfattningen jag har fått.....
Rätta mig gärna om jag har fel. Då blir jag mycket glad! 

Många av de som ringt för att ta upp problem sinsemellan deras barn och ett annat, har stött på rejäl ilska hos andra barnets mamma/pappa.

Och det komplicerar ju saken ordentligt.

Oftast slutar det då hos rektorn, om det problemet även uppstår där.

Och ibland kan man tycka att vissa saker ska vi föräldrar kunna reda ut själva....

Jag tog upp denna fråga i äldsta sonens första klass. Och att vi skulle "skvallra" på varandras barn ansågs av samtliga vara en självklarhet.

Men det kanske bör tas upp i alla klasser.

För kan hända vill inte alla föräldrar veta ifall barnen gör dumheter.

Några kanske vill sticka huvudet i sanden........