Ett barn som plaskar lyckligt i sin vattenlek

Skratt som klingar bland vattendroppar

Solen skapar rum för frihet

Växterna vaknar med fräscha knoppar

Plötsligt öppnas alla dörrar

Allas sinnen släpper andras in

Själar lyfter och gläds av livet

Gläds av livet med älskade sin

                            KT 10

Mannen var på ATV träff i helgen. Två heldagar med fullt ös rakt genom lera och över stock och sten........

I lördags var åttaåringen med och han var väldigt nöjd och glad när han kom hem. Det var bara sååååå häftigt!

Ögonen på mannen var i samma ålderskategori som gossens, helt lyriska.

Efter en till heldag var han däremot ganska trött, armarna var darriga och kroppen helt slutkörd.

Att få leka av sig var något han nog längtat väldigt länge efter......

Och att intresset för dessa rullande ting, helst med motor, delas av samtliga gossar är inte en nyvunnen insikt.

Nej, det verkar vara medfött hos pojkar att vara förtjusta i allt som går att styra.

Bilar är ju något som gives dem redan i vaggan. Det är säkert lite socialt inlärt, men till största delen faktiskt en genetisk känsla av spänning inför det mesta på hjul.

Nu har dock grabbarna fått för sig att även jag måste ju dela och förstå deras häftiga leksak, fyrhjulingen.

Tyvärr tillhör jag dem som kör enbart för att jag måste. Känner ingen glädje i att sitta vid ratten överhuvudtaget........

Och det var ju här jag vetat att vi kommer hamna hela tiden.

Alla grabbar inklusive pappa kommer njuta av motordrivna fordon med lite klös i. Medans mor står vid disken i köket.......

Visst kan jag glädjas med dem och njuta av att se deras lycka. 

Men jag kan inte tycka att jag måste involvera mig så till den grad att jag ska utge mig för att vara intresserad.

Det är att framstå som falsk. Inte bara mot mig själv, utan även mot dem.

Någon kanske anser att jag som mamma måste engagera mig i barnens intressen och försöka vara med i det hela. 

Och så gott är det väl. 

Men inte kan jag göra om mig själv till en motorentusiast........

Jag vill ju dessutom lära mina barn att vara sanna mot sig själva, inte låta sig påverkas av alla andras åsikter. 

Att låta sig själv vara nyfiken på det man är, utan att förställa sig för att passa andras ideér om rätt eller fel.

Nej, vi måste väl som föräldrar skapa våra egna gemensamma intressen med barnen.

Han får ta motorbiten.

Så tar jag...........................pussel..

Appropå pussel.......

Det här är min och gossarnas stora hobby!

Jag kan ofta läsa att resultat visar att svenska barn får sämre och sämre kunskaper i matte och svenska.

Varför då?!

Hur kommer det sig att kunskaperna försämras inom dessa områden som alltid varit de två största ämnena inom skolan?

Barnens introduktion till världen i matematik startar redan i ettårsåldern.

Jo, precis så menar jag!

Det börjar med klosslådorna där de försöker få kvadraten, cirkeln, triangeln och plusset i rätt hål.

Och med  inlärningen av att strumpor hör till fötterna och tröjan till kroppen.

Matte handlar om att lära sig se sambandet mellan saker och ting.

Tandborste/tandkräm, gaffel/kniv, skor/fötter m.m

Sen kommer leken med att sätta ihop legoklossar och bygga torn av träklossar.

Pussel, en jätteviktig nyckel till matte!

Låt barnen lägga massor och massor av pussel. I ordnade former, med hjälp av dig som ser att det blir rätt. Och att barnet inte tappar lusten. 

Det handlar om att stötta, pusha och se till att barnet klarar det. Om det inte alls går måste man hjälpa till lagom mycket, annars blir barnet snabbt ledset och tappar lusten.

Sen kanske man måste gå ner ett snäpp i svårighetsgrad......

Eller upp.

Så småningom får man öva sig att rita siffror, det gör jag med mina barn vid treårsåldern ungefär. Till att börja med deras egen siffra så klart, 3.

Att räkna gör man ju hela tiden också, köttbullar, klossar, strumpor m.m

När barnet hunnit sätta på sig en sko, -"Hur många skor har du på fötterna?"

När även den andra är på plats, -"hur många skor är det nu?"

Vid tre börjar det även räknas lite plus och minus.

-"Hur många köttbullar har du på tallriken? Stoppa en till i munnen och se hur många som finns kvar!"

Eller då barnet lägger pussel och man ser att det bara är tre bitar som fattas. 

-"Hur många bitar fattas nu? Lägg dit en till så ser vi hur många som fattas sen!"

Från tre finns även jättebra "Guldstjärneböcker" inom matte.

Förr fanns det inte lika många, utan det var bara några inom matematik som var skrivna av Peter Patilla. En underbar matematikprofessor, gissar jag.

Men de köptes väl upp förmodligen av ett större bolag, som nu gör massor av olika läroböcker för barn.

Men matten är sig ganska lik. Fast den som var från tre är nu från fyra, av någon anledning.

Det jag tror många föräldrar gör felaktigt med dessa böcker, för dem är nog bekanta för väldigt många. Är att de släpper barnen helt fritt med dem.....

För mig har det varit viktigt att visa en hög status för dessa böcker och för matte och läsning i allmänhet.

Matteböckerna är något som endast får pysslas med tillsammans med mamma/pappa. Man måste även där kunna hjälpa till och kolla så att barnet förstår och klarar uppgiften. För att se till så det inte känns hopplöst jobbigt och för att kunna hålla barnet till en för sig lagom nivå.

Det är en bok man är försiktig med och absolut inte klottrar i.

Matte är en magisk värld med nycklar till de flesta skattjaktsskiffer.

Det är vi föräldrar som ansvarar över barnens inlärning, inte skolan anser jag.

Barnet är ju mitt ansvar över huvudtaget.....

Skolans jobb är att tillgodose undervisning, material och utbildad personal som ska hjälpa barnen att förstå de olika ämnena. 

Men det är vi föräldrar som ska se till att barnet klarar skolan.

Därmed borde läxor vara en otroligt önskad tillgång för oss föräldrar.

Det är ju genom dem vi ser vad som sker i skolan och var i utbildningen barnen befinner sig. För att kunna hjälpa till på bästa sätt.

När mina barn får läxor springer de med dem till mig och säger att det är min lyckodag. För jag ÄLSKAR läxor! Det finns inget roligare än att få sitta tillsammans med sitt barn och gå igenom det de gör i skolan och få var med och ta del av allt spännande som händer dem under dagtid.

Matte börjar som sagt redan i ettårsåldern, eller ännu tidigare, och tar väl egentligen aldrig slut........

Och det är väl tur det. För det är ju så himla kul!

Min bästa kompis. Mitt valium.......  

Precis som Susanna säger tror jag tjejer ger upp för lätt i sin amning.

Vi tappar tålamodet så fort barnet är missnöjt ett par dagar, och tror att vår bröstmjölk inte duger eller räcker till. 

Vi måste våga lita på vår kropp och ge det lite tid. Det kan ta ett par dagar innan mjölken ökats så pass att barnet blir ordentligt mätt en längre stund.

Barnet visar ju oss så tydligt om det vill ha mer redan om tio minuter eller om de är nöjda i tre timmar. Det är bara att låta barnet styra.

Det är däremot viktigt att vi inte vägrar barnet bröstet bara för att vi anser att barnet nyss fick det!

Nej fram med tuttarna tjejer. De är de bästa barnmatsburkarna som finns!

Fick frågan av barnmorskan om jag planerar att amma mitt barn.........

SJÄLVKLART!

Jag förstår dock varför hon ställde den. Det verkar som om många inte längre tar det för lika självklart som jag......

Jag vet att en del tyvärr får rejäla problem och faktiskt inte klarar av amning och uppfödning av barnet helt på egen hand. Och då är det ju tur att det finns bra ersättning att ge!

Men jag får känslan av att det finns många mammor nu för tiden som helt enkelt inte vill amma. Det är äckligt, bökigt, gör ont, tar upp för mycket tid och var mer de nu kan hitta på för orsaker.

Och jag kan inte säga annat än att det gör mig så oerhört ledsen......

Vart är vi på väg när vi en efter en slutar förlita oss på vår biologi?!

Och jag har också kunnat höra hur flera annars så intelligenta människor slutat tro på all forskning som visat hur nyttig och bra bröstmjölken är.

Jag tycker snarare att det börjar visa sig att det endast uppdagas mer och fler bevis på hur otrolig den egentligen är!

Det finns studier som visat att det ÄR immunitetshöjande, att det innehåller viktiga enzymer, proteiner och tillväxthormoner.

Faktiskt har man sett att ammade barn är längre och även att de visat bättre resultat på intelligenstest senare i barndomen!

(Livsmedelsverket)

Nej, om någon kan säga att de tror all denna forskning som finns är fel, kan

jag bestämt hävda att jag tror deras misstro enbart grundar sig på självförsvar!

Det är så synd att vi i Sverige nästintill är unika i I-länderna för att vi ännu ändå tar det så självklart att amma som de flesta förhoppningsvis ändå gör.........

Om det åtminstone görs i ett par månader så är det väl bättre än ingenting.

Själv ammade jag mina fyra första i ungefär åtta månader till ett år.

Helt i sex månader, också det för mig självklart.

Min minsting var det första barnet som bars i sjal.

Tänk att det skulle ta mig fem barn innan jag fattade den grejen!

Det gav oss en helt otrolig kontakt och han var det nöjdaste och gosigaste barnet jag haft. 

Nöjd delvis förstås eftersom han satt hos mig hela tiden den första tiden, mammig sen så det förslog......

Men ack så mysigt!

Och det drog med sig att amningsperioden förlängdes till ett och ett halvt år.

Att ha mjölk i överflöd är inte heller något jag kunnat skriva under varje gång.

Nej, minstingen hade riktigt svårt att gå upp i vikt de första månaderna.

BVC tog upp det där med ersättning hela tiden.

NEJ! jag vill inte! För mig skulle det kännas som ett misslyckande. Tyvärr.

Och jag tror och vet att mjölkproduktionen styrs av efterfrågan.

Så det var bara att amma, amma och amma ännu mer.

Jag satt i soffan och ammade konstant i flera veckor.

Sen sa det "fors" över en natt och ökningen var producerad.

Och han har gått upp så bra hela tiden sen dess.

Det är ju också ett resultat som visat sig av alla forskning, att ammade barn blir mindre överviktiga. 

Sen är det ju det här missförståndet som alla blivande förstagångsmammor bär på.

Att det är en ren njutning att amma från första stund.

Det GÖR ont, man blöder och får vidrigt smärtande sår. Barnet kräks upp allt blod och det ser hemskt ut.

Jag vet inte hur många gånger jag själv bitit sönder läpparna på grund av all smärta. Men det är ändå för viktigt för mig för att ge upp.

Det GÅR ÖVER efter ett par veckor. Det är bara att bita ihop.

Jag ser det lite som att har jag klarat förlossningen, borde jag också klara detta.

Nej, jag blir så ledsen när det ibland verkar som om mamman har för mycket annat för sig för att vilja bli så låst av amningen. För det blir man.

De första halvåret kan man så gott som inte lämna barnet alls. Men vad gör det?!

Det är ju barnet man velat ha. Som man har producerat och fött fram.

Hos en del människor verkar barnalstrandet endast vara en punkt på listan att avklara. Så hemskt!

Att bli förälder innebär ett avkall på sitt gamla liv, en stor uppoffring och ett avsägande av rollen som huvudperson i sitt eget liv.

Det är barnets välmående som ska vara i första rummet!

Nej, för mig är det en självklarhet att amma. Och så borde det väl vara, eftersom det är så ett barn var tänkt att födas upp.

Om det inte alls funkar så ska man inte alls behöva må dåligt för det. Det finns hjälp att få.

Men att inte amma för att man inte har tid, lust eller för att man tycker det känns äckligt.....

DET är fel!

Suck! Jag är så trött på folk som läser rampljuset och sen inte ens tar sig tid att läsa texten!

En sådan fåntratt orkar jag ju egentligen inte ens svara.........

Men om nu någon verkligen läst mitt inlägg och fått uppfattningen att jag faktiskt enbart vill ha pojkar, kan jag ju bara svara: Koppla igång hjärnan och läs en gång till!

Och Josefine som funderar på hur jag tolkade frågan kan jag svara att jag har just medvetet valt att inte tolka den alls.

Om du läser tydligt ser du just detta, att jag endast framfört två variationer av tolkningar.

Jag har också slängt en blick i hennes blogg och kunnat konstatera att det handlar om en liten ung tjej.

Men jag ville påpeka att det går att ta det på olika sätt.

Till saken hör ju att kommentarer kring mina barns kön tristat ut mig i ett antal år. Som om jag har någon som helst möjlighet att påverka detta.

Alla vänliga själar där ute har givit mig en uppsjö av olika metoder för att kunna få till en dotter.........Som om det var livsviktigt......

Så lilla flicka som gav mig frågan, jag vet att du inte menade ont.

Det gjorde inte jag heller.

Men jag är oändligt trött på dessa könskommentarer........