Tänk att ibland säger det bara tjoff.......så har man plötsligt fått det där man velat ha i flera år!

Mannen kom hem med några fina plankor.

Visst börjar det snurra i drömhjärnan när man ser material att kunna skapa med!

Sen efter någon halvtimme stod dessa härliga bonnbänkar där......

Åh, vad jag kan se ett passande gigantiskt bord med dessa bänkar framför mig. Och på bordet en enorm bukett syrener........

Jag är en bonnatös längst in, det vill jag lova!

Vad skapar suget efter vandalism och snedsprång hos ungdomar?

Vilka är de som slår sönder alla skolans fönster, dricker sig redlösa vid ån och skiter i sina betyg?

Finns det något samband mellan dessa killar och tjejer?

Har de en liknande bakgrund och hemförhållanden?

Är det så enkelt som det låter bland politiker och samhällsvetare, att det bara hänger på föräldrarnas inkomst?

Är de fattiga barnen automatiskt dömda att hamna i trubbel som tonåringar?

Kan väl inte vara så?! Jag vill inte tro att allt styrs av pengar?!

Jag har genom människor som arbetar med barn och ungdomar från en socialpedagogisk vinkel hört att det lätt går att se redan på dagis vilka barn som kommer få problem som äldre.

Och att det är ingen nyhet, det har man vetat länge!

Varför gör man inget redan då då!

När tar man tag i barn med behov av större engagemang?!

När de visar aggressivitet och utåtagerande på dagis?

Eller extrem inåtvändhet och skygghet.........

När de vägrar lyssna på läraren, inte sitter still utan bara skriker och stör i första klass?

När de slåss, försöker sno klasskompisars saker och spolar ner andras skor i toaletten?

När de hotar jämnåriga och skapar äkta rädsla?

När de springer runt med knivar och slår oprovocerat på någon som råkar vara ivägen vid fel tillfälle?

När de har sönder andras egendom och allmänna utrymmen?

När de blir upphämtade av polis på grund av total utslagning vid fylla?

Eller när det gått så långt att droger hittas i jackfickan?

Är inte varje steg ett rop på hjälp?!

Måste föräldrarna själva vara så starka att de klarar av att erkänna sig besegrade och be om hjälp?

Om föräldrarna absolut inte vill ha hjälp, måste man inte få ta rejäla tag då?

Ett barn som så tydligt inte klarar av livet måste väl kunna lita på att någon vuxen tar tag i dem och leder dem rätt?!

I vårt samhälle ligger rätten till barnen hos föräldrarna. Det är bara de som har rätt till sina barns uppfostran......

Var finns barnens rätt till en bra uppväxt och rättmätiga riktlinjer?

Det är väl barnen som ska bli framtiden och som ska få alla möjligheter till en god grund för att bli bra samhällsmedborgare?

Ge barnen rätten till ett bra liv! Ge dem hjälp och stöd direkt de visar att det behövs! Om det så redan kommer signaler om det på dagis........

Vänta inte ut föräldrarna.

Nu har äntligen kungens mantel blivit klar.

Nog är den väl royalistisk nog, han tycks inte ha mage att klaga i alla fall.....

Vi får väl se hur välanvänd den blir, det är en äkta supermjuk fleecefilt i tjusigare tappning.

Kan hända drottningen också behagar ta den på sig!

Till dessa kungligheter lagades i söndags en välbehövd kvällsmacka.

Mannens specialitet.......

Så otroligt gott att det rinner i munnen bara av att se och minnas.....

Ja ibland får man se till att leka rikemansfolk!

Jag har funderat ofta på det där med feminism......

Särskilt då jag ofta får höra onda ord om mitt huvudsakliga yrke från politiskt håll.

Att vara hemma med barn är en kvinnofälla, det är fel att modern tar hand om barnen mer än mannen. Stackars kvinna som får stå vid spisen....

Jag står för åsikten att varje familj ska få välja helt själva hur de vill leva.

Jag vill inget annat än att få ta hand om mina barn. Jag skulle må jättedåligt om jag var tvungen att lämna dem på dagis vid en ålder av ett år!

Andra vill jobba och har ett yrke de älskar......

Det har jag med, här hemma.

Betyder det då att det är synd om mig?! Att det är synd om mina barn för att de har en mamma och pappa som älskar dem och har gjort ett aktivt val av livsstil?!

Min man jobbar inte 24 timmar om dygnet för det. Han har mer tid med barnen än vad han hade haft om jag också hade jobbat utanför hemmet.

Då skulle han och jag vara tvugna att dela på allt här hemma och han hade inte alls kunnat springa ut och spela fotboll direkt han kom hem.

Är inte feminister för kvinnor? För ALLA kvinnor?

Är det inte en kvinnlig lyx att få vara hemma med barnen? Som att det varit en manlig lyx att få varit hemma med barnen? 

Kan inte föräldrarna få känna efter hur de vill göra på egen hand?

Jag blir så arg när jag ser hur det kommer ut snickarbyxor för tjejer på marknaden. Med blommor på.............!

Är det feministiskt att bestämt kräva en mannens klädesplagg i rosa och glitter?!

Idiotiskt tycker jag! Jag har ett par utmärkta snickarbrallor, likadana som gubbens.

Jämställdhet ligger väl ändå inte i att vi tjejer ska göra om allt till något tjejigare? Då är det väl mer jämställt när vi använder samma typ av kläder och utrustning som grabbarna!

Inte måste mina arbetshandskar vara täckta av blåklint och rosor! Det duger lika gott med de vanliga gulbruna.....

Sen vill jag hävda att vi tjejer och killar inte är likadana.......

Och tacka gudarna för det!

Böcker...........jag älskar böcker.

inte enbart ur en gengre utan lite av allt möjligt.

Deckare hör sommaren till.

Lite fakta, historia är kul att få in ibland.

Men mest skönlitterärt förstås. Gärna ur gamla miljöer, 1800-tal så där.

Men favoriten bland alla andra är Dan Brown!

Böcker har jag säkert lärt mig att älska från mamma min. Hon har alltid läst, alltid haft en bok på gång och en på vänt.

Men det är något särskilt med ord. Hur ett par ord kan få en att känna enorma känslor............

En bild säger mer än tusen ord, är ju ett välkänt talesätt. Men varje ord kan ge mig tusen bilder.............

Det är något magiskt med att få sätta ord på ett tomt papper. Det är så speciellt på något konstigt sätt.

Det finns inget härligare än att få en alldeles ny vacker skrivbok med tillhörande penna. Och bara få ge liv på varje blad..........

Jag kunde inte läsa alls då jag började i skolan som sjuåring.

Men i tredje klass läste jag, enligt fröknarna, som om jag gjort det i tio år.

Och jag läste en hel del vill jag minnas. Astrid Lindgrens alla stora tjocka böcker om Emil, Madicken, Ronja......

Och jag kände verkligen att böckerna gav mig något!

Ronja lärde mig att det läskigare blir farligare när du låter dig själv bli rädd....

Alfons Åberg lärde mig min livs kunskap; att det måste finnas svåra stunder för att man verkligen ska kunna glädjas åt de underbara!

Ja, böcker är fantastiska, kan ge en hel värld bortom våran.

Jag tog det som min uppgift snabbt att visa min barn den möjligheten till en andra dimension av livet. Böcker har vi läst i otaliga mängder, minst en varje kväll. 

Det är en riktig guldstund på dagen då hela barnaskaran och mamma eller pappa kryper ner i föräldrasängen och myser tillsammans med en bok.

Det är väldigt noggrant med vems tur det är att välja, förstås. Så det blir allt ifrån byggare Bob till Kalle Anka och allt där emellan.

Själv väljer jag fortfarande helst Alfons....

Att läsa själv är ju nyckeln till dessa upplevelser, så tränar bokstäver har vi gjort från det att alla varit två ungefär.

Det börjar så klart med att lära känna igen sin egen bokstav, och sen brorsornas och mamma/pappa-bokstaven.

Nu när näst yngste gossen har blivit fyra håller vi på med att lista ut vilka bokstäver det finns i olika ord, som lastbil t.ex Det är som en hel skattjakt!

Vi ljudar och jag hjälper till att betona nästa bokstav noga så han lättare kan höra vad det är för någon.

Och han känner sig så fantastiskt duktig när han hör vilken bokstav det är!

Min sexåring började för nästan ett år sen läsa kortare ord och vi satt med pappas gamla läsebok A och läste "mor ror" och "sol" och "räv". Nu har han en bok vi läser lite ur varje kväll. Det började med en mening per kväll och nu är vi uppe i ett par sidor. Det måste vara en lättläst bok förstås. Som Totte eller Pelles ficklampa.....

Sjuåringen var det lite svårt med när det kom till att hitta böcker som var intressanta och roliga. Bamse var länge det enda som gick hem, men det är bättre än inget, absolut inte fel!

Men jag försökte febrilt med det mesta, fick hjälp av bibliotekarien att hitta komiska böcker och försökte med samma typ av böcker som äldsta gossen hade älskat, Lasse Majas detektivbyrå. Men nej, det ville han inte läsa. Det gick ett kapitel, men sen var det stopp.

Till slut blev han nyfiken på Harry Potter, där har jag haft regeln att filmen får ses då man läst boken......

Så det var bara att sätt igång. Vi köpte boken och han började.....

Jag trodde han skulle ge upp efter två sidor. Men banne mig nu har han kommit igenom hälften! Jag är så himla glad! 

Äldste grabben förstod det otroliga med böcker direkt. Han knäckte läskoden som nyfylld sexåring och plöjde igenom alla Harry Potter i första klass.

Han är hemmastadd och välbekant på biblioteket. Det är så mysigt när han säger att han stannar en stund på bibblan bara på vägen hem......

Jag har länge haft fördomen att killar gillar inte att läsa......
Så skönt att jag lyckats ta dem förbi det och att de faktiskt en efter en visat sig bli nyfikna på det skrivna ordet!

För ordets makt är stort. Som sagt en bild säger mer än tusen ord. 

Men ett ord kan ge mer än tusen bilder.......

Vem är den perfekta mamman?

Var har vi fått våra mammaideal ifrån?

Finns det en handbok i "så blir du en bra mamma" ?

Nej.....

Jag är den perfekta mamman för mina barn.

Du är den perfekta mamman för dina barn.

Sen har vi alla våra baksidor. Solen ger inte bara solsken, utan även skugga.

Men den skuggan kan vara förbaskat skön ibland!

Om jag kommer hem till en vän som inte precis har polerat golven och torkat ur alla köksskåp, känns det helt underbart! Åh, vad skönt. Då är inte kraven på mig heller så stora som jag själv tror......

För ingen piskar min rygg så bra som jag.

Men egentligen borde väl jag också tänka att jag lämnar lite skräp i hörnen inför kommande kalas, för att hjälpa till att lätta andras hembakta krav.

Fast det är det värre med är jag rädd.......Mina egna krav på mig själv är alldeles för höga.

Jag får ibland höra att mammor runt mig tror att jag är något övernaturligt.

Att jag står lyckligt vid spisen och lagar redig mat dag ut och dag in....Att jag aldrig är trött eller grinig....

Sen tror de att bara för att jag är en till synes väldigt lugn person, blir jag aldrig arg.

Åh, vad fel ni kan ha!

Jag gillar inte ens matlagning. Min man brukar skämta om mina brända fiskpinnar.

Visst har jag perioder då jag verkligen är förtjust i att leta recept och knåpa ihop roliga bröddegar. Men som hos alla andra går det i vågor.

Idag blev det mannagrynsgröt till middag. Barnen älskar det, så det var väl inte så tokigt.

Köttbullar kan jag inte rulla över huvud taget! Jag har gett mig in det flera gånger, men alltid misslyckats.....

Mannen skulle blivit kock om han inte blivit snickare, så med andra ord han kan det där. Och tycker det är roligt. 

Men för det mesta vill jag ju ha maten klar när han kommer hem. För att få det överstökat liksom.

Och arg....OM jag kan bli arg! Jag kan bli alldeles vansinnig om någon kliver över gränsen på "fel" dag. Oftast är det ju något som fått mig totalt slut i övrigt då och mitt utbrott är då heller aldrig oväntat. Men visst kan jag bli arg.....

Konstigt vore väl annars. 

Om man har två anledningar till ilska vid två barn, har jag knappast färre.

Men allt handlar ju om hur man hanterar det.....

Nej, det är lätt att känna att man inte räcker till som förälder.

Men det enda vi behöver se i det hela är ju våra barn..........

När man får sitt första barn kommer man in i en helt ny värld så otroligt fylld av lycka och kärlek att man nästan får en chock. Det är en makalös känsla att inse att jaget egentligen är betydelselöst. Det är barnet som är det viktiga....

Man hamnar även i ett tillstånd där dåtid, nutid och framtid mixas ihop och plötsligt börjar bearbetas alldeles onaturligt grundligt.

Vilken barndom hade jag och vilka värderingar och förhållningsregler hade mina föräldrar? Vad tyckte jag om det som barn och vad tycker jag om det så här i efterhand?

Vad vill man sen ta med sig av detta in i sin egen roll som väktare, beskyddare och vägledare åt sitt barn?

För erfarenhet har vi ju alla av hur det är att vara barn. Vare sig vi tycker vi hade en fantastisk eller otrygg barndom. Alltid finns det en lärdom av den......

Mycket vill vi garanterat ändra på och en hel del vill vi förhoppningsvis föra vidare till våra egna älsklingar.

Sen är vi ju ofta två föräldrar också. Med olika uppväxt och tankesätt.

Men grunden ligger i att vi alla vill ge våra barn den absolut bästa tänkbara barndom vi kan åstadkomma! (Förhoppningsvis)

Och med det kommer rädslan att misslyckas.....

Och med det kommer aggressiviteten mot alla med en annan åsikt....

Vi känner en skräck för att någon annan ska komma och påstå att vi gör något fel och något som skulle vara mindre bra för våra barn. Att något annan gör det bättre...

Då måste vi med andra ord beskydda våra värderingar och ramar med hela vår kraft. Bevisa för alla andra att det vi gör är rätt!

Det finns föräldrar som inte klarar föräldrarollen. Det finns de som faktiskt behöver hjälp. Men de är färre än vi som pallar med. Och det finns ingen anledning att trycka ner dem!

Men man kan gott få säga vad man själv tycker är rätt eller fel. Enbart för att låta dem och alla andra se någon annans synvinkel....

Som att jag tycker att det är fel att låta barn spela våldspel, när butikerna är fulla av andra vettigare spel.

Jag har ingen koll på onlinespel, eftersom jag valt bort det helt och hållet. Därmed är inte alla spel på nätet dåliga. Det vet säkert ni bättre än jag.

Men jag vet att det finns väldigt barnförbjudna varianter där och jag vet att det finns de som låter barn i tioårsåldern spela dessa.

Jag vet även de som låter sina tvååringar se på Harry Potter! Varför?!

Det ser jag INGEN anledning till. 

Det tokiga i oss föräldrar är att när jag uttrycker den åsikten är det många som känner sig träffade fast de uppenbarligen inte är det. 

Just för att vi alla bär på en rädsla för att vara misslyckade som föräldrar. 

Det dåliga samvetet kommer ut med moderkakan......

Hur bra vi än gör ifrån oss känns det aldrig tillräckligt.

Det finns alltid någon rikare, tålmodigare och pyssligare.

Men i grund och botten är det enda som gäller att det är DU som är förälder till DITT barn!

Och ditt barn mår bäst hos dig och i din vård. Det är du som känner ditt barn bäst.

Fast det är ju alltid bra för oss föräldrar att föra en diskussion kring olika regler och ramar. För att höra andras synpunkter och tankar. Det är lärorikt.

Tänk vad kul att folk kan läsa en mening och sen stirra sig blind på den och bara missförstå allt annat!

Som om de absolut inte vill fatta, eller snarare att de vill förstå det tokiga i feltolkningen.

Jag har aldrig hävdat någon koppling mellan läsk och droger.

Däremot finns ett samband i själva grejen med gränsdragning. Föräldrar som tar i med nolltolerans eller de som försöker avdramatisera....

Och respekten menar jag ligger i hur vi vuxna klarar av att stå emot andras föräldrars åsikter och regler. Vi måste ju visa våra barn att vi struntar i hur andra vuxna gör för att lära våra barn att klara av att stå på sig mot sina kompisars åsikter. Som när andra jämnåriga börjar röka....