Kvällen tillbringades på ängen vid ån för brännbollsspel. 

Det var en helt underbar kväll, riktigt sommarvarm.

Det var klassträff med äldsta grabbens klass.

Nyslaget gräs och mängder av flugor.......

Fast mysigt ändock.

Fika tillhör också, men så fort det var uppätet ville tre av killarna hem.

Fast mannen stannade med det andra två en stund till.

Äldsta gossen är ingen sportfåne. Han är än så länge med på judon, men annars ser han inget nöje i något idrottsligt.

Gympan klarar han utan överdrivet sura miner. 

Men det ska ju alltid genom skolan arrangeras diverse idrottsdagar. Tävlingar mot distriktets övriga skolor.

Som imorgon, KM i fotboll. 

Det som sonen avskyr mest av allt.......

Inte nog med det, utan då ska de tvunget träna på detta i veckor innan. Inte enbart på gympan utan även på lektionstid.

Idag spelade de fotboll så gott som hela dagen. 

Det var en alldeles nedbruten kille jag fick hem.

Idrott i skolan är bra. Barnen behöver röra på sig och framför allt lära sig vikten av det och grundkunskaper i hälsa.

Men sen kan det vara bra med det, anser jag. 

Varför ska man tvinga in barn i aktiviteter de absolut endast avskyr?!

Idrottsdagar kan vara kul, så länge det är på frivillig basis. Alla övriga kan deltaga från läktaren som hejarklack och liknande.

Det ger säkert en bättre sammanhållning och teamanda. Men inte när någon behöver ligga sömnlös eller genomlider åtskilliga lektioner med migrän till följd.

Mina söner ska inte behöva lära sig spela fotboll under skoltid. Det kan man göra på fritiden!

Själen sjunger och kroppen skriker.........

Nu har jag i alla fall gjort lite nytta. Oljat altanen.

Det känns kanon att det äntligen är färdigt, men ryggen och bäckenet är inte lika förtjusta.

Sen blir det ju aningens besvärligt med att förbjuda barnen att vara på altanen.

Speciellt eftersom solen gassar och hammocken lockar.

Men på gården kan vi ju alltid vara.

Lunchen blev ett sval yoghurt.

Det är också något som grabbarna äter med glädje.

I natt kom fyraåringen in till mig.

Och som vanligt släppte jag med hjärtlighet och utan eftertanke in honom under täcket.

Under frukosten säger han, precis som vid ett tillfälle i vintras, att han är magsjuk och har kräkts.

Just eftersom det hänt en gång tidigare, var jag inte lika tveksam till sannningshalten i hans utsagor. Utan sprang upp och drog upp täcket, där kunde jag konstatera att han hade helt rätt.

Usch! Intorkat och ingeggat i kudde, lakan och madrass........

Så nu har jag med all kraft tryckt in bäddmadrassen i tvätten och håller tummarna på det bästa....

Att han inte sagt något redan under natten går över mitt förstånd. Men så är det ju med de små liven.

Man kan inte alltid begripa sig på dem......

Det finns inget mysigare än att få vakna varje morgon bredvid en liten snusande älskling.

Att få se hur han sakta vaknar ur sin sömn.

Att få äta frukost i lugn och ro med sina små och sen göra sig i ordning för promenaden till skolan.

Kort och gott är vardagen tillsammans med de man älskar mest den bästa gåvan!