Satt på kyrkis och diskuterade med några mammor kring föräldrarelationer.

Både som i egenskap av att vara förälder och att ha föräldrar.

En av mödrarna berättade till exempel om sin problematiske far. Han bor väldigt långt ifrån, minst 40 mil, och det ansågs skönt. De träffas kanske fyra gånger per år och då enbart på grund av skuldkänslor, inte alls för att hon egentligen känner ett behov.

Hennes berättelse väckte häpnad hos en annan av mödrarna. Hennes tankar gick kring det faktum att vi förmodligen lever längre än våra föräldrar och därför borde ta till vara på tiden vi har tillsammans, även om vi inte alltid älskar dem.

Förhållanden till sina föräldrar kan vara minst sagt komplicerat. 

Jag kan skratta med min mamma som med ingen annan. Vi har samma humor och ser det roliga i samma situationer.

Men sen finns det även stunder då jag knappt står ut med henne. Förmodligen ömsesidigt......

Och jag gissar att det är en vanlig dynamik mellan barn och föräldrar.

Tjejen med förhållandeproblemen till sin pappa, menade bestämt att ansvaret för problemen alltid ligger hos föräldrarna.

Hon ansåg att ifall hennes barn en dag kommer och känner att deras relation till henne är besvärlig, så är det rakt av hennes fel som mamma.

Ibland finns det faktiskt relationer man inte vill veta av. Vare sig det är till gamla vänner eller till släktingar. 

Det uppstår konflikter som inte alltid går att lösa. Man kanske försöker, men enbart drar åt olika håll.

Hur mycket ska man då lägga ner?

Är det värt hur mycket kamp som helst för att hitta en balans som håller?

En relation ska enligt mig ge energi. 

Om den endast snor energi är det dags att avsluta........