Att lyckan är svårfångad, är ett vanligt begrepp.

Det gäller att kunna plocka ut lyckan ur varje litet ögonblick. Då har man den i överflöd och alltid nära till hands.

Att livet snurrar i ett rasande tempo gör inte lyckosamlandet lättare.

Hela tiden jobbar man framåt, för att hinna klart med nästa steg. Att-göra-listan är lång och ska helst kunnas bockas av konstant.

Fast även i tvättstugan är lyckan med oss. 

Det räcker med ett andetag och en eftertanke, så kanske även vetskapen kring vattnet i våra rör ger oss ett lyckorus.

Eller så tänker vi som andra, och tycker jakten på lycka är överreklamerad.

Kanske ska vi sluta tjafsa så mycket om den där lyckan, och istället hänga vår tvätt, bita ihop och sluta klaga!?

Vissa dagar känns gråtmilda fast inget finns att spilla tårar över.

Och en vanlig mulen torsdag kan ge upphov till det största lyckoruset vi kännt på veckor.

Sån´t är livet, som bekant.........

Men jag måste nog ändå tillstå; att vill jag känna lyckan. räcker det med ett andetag och en tanke på vart livet så underbart fört mig!

En krans täckt av kottar och tuja hänger nu på ytterdörren. Dennis limmade ivrigt. : ) Inte ens hälften av hans enorma kottsamling gick åt, men vi hittar nog nån funktion till övriga med. - Efter lunch drar min ämnesomsättning alltid igång ett fruktansvärt sockersug. Det är nästintill omöjligt att motstå! Fast jag vet att det är ett reelt behov av lite sött efter maten för att just underlätta matsmältningen, så jag brukar låta något litet och gott slinka ner utan en större eftertanke. Men nu väntar vi hem våra förlorade familjemedlemmar inom kort. Så sötsaken får vänta till fikat tillsammans med dem. Det är bara det att den där chokladkakan på köksbänken är något ofantligt suktande.....