Långben i vilda västern, klantar sig med häst, tjur och boskapstjuvar. Men slutar gladeligen med fanan i topp, som för det mesta. Jag ligger med Elvis ammandes i sängen. Två stora grabbar ligger bakom min rygg och tre mindre framför mig. Det är dagens sagostund. En stund av familjestärkande samvaro. En stund som till och med ännu uppskattas av de äldsta på åtta och tio år. Och som fyller ett modershjärta med värme. Som däggdjur vill vi mödrar hålla våra ungar nära.....

Impregnering yr i luften och jag håller andan så gott jag kan. Det stinker. Drar ett djupt andetag genom tröjärmen och sprayar lite till.

Nu har jag gjort iordning mina och Rolles vinterskor i alla fall.

Och inventerad barnens vinterklädesgarderob. Det är som vanligt den äldste gossen, Rasmus, som måste få ett nytt vinterställ.

I år finns plagg till alla övriga i gott skick. Skönt!

Förra året gjorde jag ett totalinköp med nya kläder åt allihop. Det blir några tusenlappar. Känns skönt att slippa den utgiften i år igen!

Min käre lille vilding, Pontus, lever livet till fullo, så att säga. Vilket med andra ord betyder att kläderna inte håller lika länge som för brodern närmast uppåt och närmast neråt. Så han kan med mitt goda samvete ärva från Rasmus, men inte lämna i arv åt Samuel......

Det är ju härligt med en pojk som verkligen lever ut med kompisarna på rasten. Åker kana nerför berget som klätts med is, eller far på knäna längs isgatan.

Men sen ser ju kläderna ut därefter........

Fast vad är det man säger : "smutsiga barn, glada barn."

Det måste väl gälla "trasiga barn" också?!

------------------------------------------------

En liten filosoferande Elvis.

En söndag ger en önskan om mysiga stunder med familjen. En dag som är lugn och skön. Något jag tycker är mysigt en regnig och kulen dag som denna, är att stoppa in hela familjen i bilen och köra längs bortglömda skogsvägar. Se var de tar slut. Köra runt vid nybyggnadsområden och se hur nya stadsdelar byggs upp. Ta bilen ut på offside-safari..... : )

Startpremier, premiecheckar, försäljningspremier........

Beställningslista och kundlista.

Tjäna pengar - sälj massor!

Att sälja jultidningar var något jag tyckte var superkul som barn. Köpa själv var nästan lika roligt. Kryssa i listorna och räkna summor, kontrollera nivån på premiestegen.

Nu har turen kommit till de egna barnen.

Att tjäna pengar och att få saker lockar lätt och snabbt de flesta barn. Även mina.

Sen kommer det ju an på att också ge sig ut och försöka sälja. Vilket inte alltid håller intresset vid liv någon längre tid.

Som förälder känner jag att det lätt blir lite svårt att hålla sig på mattan. Hur mycket ska man peppa och hjälpa till?!

Inte alls, kan jag till en viss del tycka. Men ändå en aning kanske.....

Har de väl beslutat sig för att göra en försäljningsomgång i år igen, får de faktiskt engagera sig lite grand också! Så jag pushar nog liiite, påminner liksom.

Och att ta med sig tidningarna till arbetsplatsen eller att slänga dem framför far- och morföräldrar är väl inte heller konstigt.

Det kan ju alltid ge någon liten extra försäljning.

Men sen då. Att sms:a köp-tiggning till hela kontaktlistan och skicka ut upprop över facebook, kanske börjar det då bli ett steg för nära curling. Att själv ta tag i försäljandet i för stor skala är väl bara att göra jobbet åt barnen...

Det är en svår balansgång det där.

Samma sak gäller ju alla dessa skolklass-försäljningar, kakor, lotter, korvar, blommor.....

Hur mycket ska vi föräldrar engagera oss? I grunden är det väl barnen som ska sälja!?

Fast man vill ju se sina barn lyckas, lyckas sälja mängder och lyckas få ihop en stor summa pengar.

Dock är det ju så att barn, vars föräldrar hjälpt enormt mycket till med att sälja, inte alls har lyckats. Det är ju föräldern som lyckats!

För att kunna låta ett barn lyckas, måste vi också låta dem göra jobbet.

En gång för flera livstider sen levde jag i en tid av noggrann fysisk omvårdnad. Fötter som putsades och filades regelbundet. Händer med ständigt välskötta naglar, och hår som toppades var åttonde vecka. Känner jag igenom mina längder nu, kan jag knappt tro att det handlar om mänskligt hår. Känns mer som tagel..... Tur min kära frisör gör hembesök, för det börjar bli akut nu. Den fysiska omvårdnaden må vara ytlig. Men den är ett måste även för den psykiska hälsans skull.

Regnet vräker ner utanför fönstret och himlen är randigt mulen. Dagens datum minner om katastrof och förödelse. Mord i flera omgångar. Men det är väl dags att byta associationerna till denna laddade dags datum. Månget underbart barn föds säkerligen just i detta nu. Låt detta datum vara deras lyckliga dag. Vid mitt bröst ligger mitt veckogamla underverk. I soffan ligger fem fler. Tänk vilken livets nyck att jag fött fram sex stycken söner! Människan står alldeles maktlös mot naturen krafter......

De senaste åren har ju gett en explosiv ökning i diagnostiserade barn med diverse bokstavskombon.

Kan man tro att det beror på att problemen uppmärksammats och uppdagats mer. Inte egentligen ökat i antal, bara noterats.

Eller har de faktiska fallen verkligen ökat ?

För att kunna få hjälp i skolan och ta del av samhällets resurser krävs en diagnos på papper. Och det måste väl vara bra att kunna ha en grund att stå på och utgå ifrån när man sen kollar på utveckling och framsteg.

Men kan diagnosen inte bli en black om foten?

En gosse som har svårt i skolan. Kämpar med det som tas lätt av andra.

Gör framsteg i ytterst långsam takt och ligger snabbt efter i klassen.

Gossen får en diagnos efter ett antal års samtal och utredning.

Nu sätts alla hjälpmedel in och äntligen kan lärare, föräldrar och inte minst gossen själv förstå varför just han har det svårare än de flesta.

Samtidigt som diagnosen gav dem förståelse, blev det för gosse och föräldrar en ursäkt. En anledning att strunta i att försöka.

Gossen ska göra en svenskauppgift.

"Men jag behöver inte, för jag har dyselexi......."

Alla barn kan allt, så måste i alla fall förhållningssättet vara, och har rätt att få möjlighet att visa det för både sig själv och alla andra.

De måste bara få de resurser och den hjälp som passar just dem!

De flesta föräldrar är nog inte som dessa, som bara gett upp.

Men ett uppgivet barn är ett för mycket........

Ska det verkligen vara tvunget med en diagnos för att få det stöd man behöver!?

Rodnaden sträcker sig upp på halsen. I samma starka färg som partitillhörigheten.

På andra sidan bordet håller två händer ett hårt grepp om bordsskivan. Svettigt.

Partiledardebatt.

Med en kopp kaffe sittandes i soffan en lugn stund på dagen. 

Det är kul med debatt! I grund och botten kan man dock tycka att de vill åstadkomma samma sak. Men vägen dit är så totalt olika.

Två gossar, Pontus och Samuel, följde med kompisar efter skolan.

Äldste sonen, Rasmus, ringde trött och bad om hämtning. För en gångs skull fick han bifall. Bara för att pappa är hemma. Annars hade han snällt fått traska hem....

Så är det helg igen. Förra helgen föddes Elvis.

Undrar vad denna helg kan bjuda på?