För ett par år sedan överraskade maken mig med en resa till Paris.

En solig höstdag for vi med Ryanair söderut för att ge våra barn en kulturdos av högsta klass. 

Att åka med Ryanair var helt superbt! Som att ta en tur med stadsbussen. På, av och bagaget inom fem minuter.

Väl framme hade vi bokat hyrbil. En Opel Saphira......

På tok för litet!

Och regnet hade börjat falla också. Så jag stod där med fem gossar, mellan vattenpölarna, medan Rolle febrilt försökte få in de lånade barnstolarna, väskorna och barnvagnen i denna ministora bil.

Bilstolarna var sen ett kapitel för sig. Inte i närheten av vår svenska standard!

Lille Dennis bakåtvända barnstol kom från Fisherprice och såg verkligen ut som något som enbart lämpade sig för dockorna! Men men...

När han väl lyckats få in rubbet, efter att ha plockat ner vagnen i molekyler, skulle också vi som stod där vid sidan om in......

Behöver jag sen säga att vi satt där ihoptryckta med knäna vid hakan och väskor i knät, hur det nu gick ihop sig!?

Men det var ju bara till boendet, sen slapp vi ju all packning i alla fall. Och det gick ju bra.

Vi skulle bo i ett lägenhetsområde som hörde till Disneyland/resort Paris.

Och det var så fint!

En lång rad två-våningslägenheter, alla med egen ingång och liten uteplats.

På nedre plan låg kök/vardagsrum och ett sovrum med toa/dusch, och en trappa upp fanns två sovrum och ett badrum med badkar. Kalas!

Rolle lyckades under veckan få upp mig i tornet, trots den flera timmar långa kön till hissen! Helt allvarligt, det tog säkert en och en halv timme att komma upp. Ett antal amningar på vägen. Även i topp. 

Fast i efterhand är jag förstås glad att vi gjorde det. Men just då......

När vi skulle in på Louvren för att se det världsberömda leendet var det också kö. Och detektorer av alla möjliga slag. 

Men så fort vi kom med barnvagn, bebis på magen och några små trötta knatande, visade de oss förbi alltihop och in genom en dörr vid sidan om. Service! 

Skönt att bara släppas in och slippa allt tjafs.

Det var häftigt att få se alla dessa enorma kontverk. Och Pontus som är lite av en konstnär själv, gick och grunnade på hur de egentligen burit sig åt för att kunna måla en bild som är flera kvadratmeter!

Och sen dök hon ju upp bakom väggen. Denna mytomspunna donna.

Killarna var sisådär lagom imponerade........

Rätt trötta var de, eftersom vi gick från Eiffeltornet hela vägen till Louvren. Och det gjorde vi på lite krokigt sightseeingmaneér. 

Men benen höll och häftigt var det!

Det var nog en av de bästa resor jag gjort!

Kan verkligen rekommenderas.

Disneyland var förstås det bästa enligt barnen. Men jag gillade staden.....

Löven har bäddat ner vår gräsmatta ordentligt. Frosten målar täcket vitt. Om en månad närmar sig december och det är redan nu dags att tänka på jultidens arrangemang. Kalender till exempel. Förra året gavs våra gossar varsin legokalender. Det kändes inte stämningsfullt för fem öre och var inte billigt heller. Nu har jag en ny plan för året. En radda med små julpåsar där de får turas om att öppna. Tänkte köpa någon legoask att 'strö' ut bland påsarna, blandat med diverse smått och gott. Kanske att jag får personbestämma påsarna för att kunna välja ut saker lite mer individuellt. Eller..... Vi får se hur många påsar jag får ihop.

Hela familjen samlad igen. Tävlingsmedverkande gossen kom hem utan medalj runt halsen, men med desto större vinst i själen. Fylld utav mersmak har han redan drömmar om nästa tävling. Och det känns ju underbart att nederlaget togs med sådan bravur! Vår lilla relativt nystartade kampsportsklubb kämpade hem tre medaljer tävlandes mot hela södra landet. Utom lilla Skåne, som tydligen inte deltog. Rolig dag full av klubbanda har de haft i alla fall och den avslutades med pizza och så småningom en film av något slag.....

Hör hur det rumsteras runt nere i köket. Kastar ett öga på klockan och kan konstatera att jag fått sova ostört till den passerat sju. Skönt!

Smyger ur sängen, för att inte väcka lille Dennis som snusar så sött tvärsöver hela madrassen, och går ner till de väskpackandes där nere.

Det är far och de två äldsta som är på väg att ge sig av till årets stora judotävling.

Pontus ska tävla och brorsan är med som hejarklack. Rasmus är inte en tävlingsmänniska.

Kul att han ändå vill följa med och vara med om upplevelsen.

Det är roligt med evenemang som detta. Men det betyder förstås att sovmorgon och helglugnet ryker. Känns som vi inte haft en lugn helg på decennier.......

Men nästa kanske. Då har vi ett kalas i hushållet, men i övrigt lugnt.

Ute ligger ännu frosten tät där solen inte hunnit fram.

Det är riktigt kallt nu. Kan skamligt erkänna att det inte blivit en enda morgonpromenad till skolan alls de senaste två veckorna! 

Av någon anledning är vi hela tiden för sent uppe.........

Fast en och annan eftermiddagstur har det blivit istället.

När solen väl vaknat blir kylan lite mer hanterbar......

Samuel är just i full färd i skapandet av dagens grattiskort till klasskompisen, som han ska på kalas hos inom kort.

Det är mycket kalasande nu för tiden.........

Dagen har förflutit bra. Samtliga gossar hemkomna och modern har slutligen fått slå ner ändan på en stol för en liten stund. En kopp kaffe smakar ljuvligt efter att ha sprungit runt och försökt ordna allt som ordnas bör, för att denna mamman sen ska kunna njuta av en skön fredagskväll. Gossarna leker samtliga på övervåningen. Utom den lille kungen i famnen. Men plötsligt förflyttas leken ner till vardagsrummet och önskemål om tillåtelse att få spela wii uttalas. Beviljas. Modern avnjuter vidare sin kaffeslurk med liten i knät, när insikten kring frånvaron av annan liten klarnar. Var är Dennis?! Tystnaden från övre plan känns med ens väldigt oroväckande. Snabbt tas stegen uppför trappen och där återfinns rackarungen genast. Med hjälp av en liten barnstol, släpad från andra änden av huset, har han lyckats klättra upp på skötbordet. Väl där har odågan funnit hela lagret med mängder av gratisprover av all världens barnsalvor, tvättkrämer och oljor. Därefter tog han resolut beslutet att samtliga prover genast måste beprövas! Så nu var denna liten väldigt välinsmord och inkladdad. Från topp till tå.........

De trampar fram som en flock svältfödda vargar i jakt på lovligt byte.

Dammet deras fötter river upp från den torra marken får flera av dem att hosta, när männen slutligen stannar upp för att hämta andan.

De har nu kommit en bit ifrån bergsbyn och här börjar området bli mer trädbeväxt. Men inte till den grad att solen inte lyckas lysa upp det mesta av markytan. Träden står glest men kan ändå skänka välbehövlig skugga åt överhettade springare.

Tre svettiga, dammiga män slänger sig ner i diket under de skuggande träden.

-"Jaha, vad gör vi nu då?!" En yngling med pigga otåliga ögon visar med hela sitt kroppsspråk att han vill vidare. Han finner hela denna jaktsituation underhållande. -"Äh, vi släpper detta. Jäntan kan ha tatt vägen vart som", skäggig och storväxt önskar inget hellre än att han sluppit denna språngmarch över huvudtaget. Han ser inte ens någon större orsak till den.

Anser mest i sitt stilla sinne att den där Jack är en fantasitörstande fåne med storhetsvansinne.

Jack står längst fram i klungan, med glödande ögon och söker av områdena längs vägen med yttersta vaksamhet.

-"Hon ska finnas!", säger han med en rysligt obeveklig stämma. "Det är hon, det kan jag sätta min bästa häst på!"

-"Men om det är hon, varför skulle hon plötsligt bege sig rakt upp i byn då? Det verkar lite smått otroligt kan jag tycka..." den skäggige ser tvivlande mot Jack.

Jack stirrar honom stint i ögonen.

-"Den där guldplattan hon bar i remmen runt halsen, den skulle jag ha känt igen med förbundna ögon! På dess baksida finns märket för evigheten.

Det svär jag på!"

Det stormar i trädkronorna. Ja, nere på marken med.

Snudd på bortblåst under promenaden till skolan på eftermiddagen.

Insuper dagen tredje kopp kaffe och funderar kring den vanans vara eller icke vara.

Borde man sluta dricka kaffe egentligen?

Bestämmer mig för att hoppa över de funderingarna.

Intar inte mycket annat onödigt, förutom en och annan slurp med chokladsås förstås. Men det räknas inte. Det är ju i hemlighet bakom skafferidörren ; )....

Fick igår höra om ännu ett par som chockartat separerat. Suck och tråk!

Räknade ut att under de ca sex år vi bott på denna gata i "stan", har fyra av grannparen skiljt sig! 

Och det på en gata bestående av endast elva hus...........

Är inte det mycket?!

Och otaliga andra skiljsmässor har gått igenom i bekantskapskretsen.

Kan hända är det bara för att jag befinner mig i "skiljsmässoåldern".

Den tid i livet då familjen har blivit utvidgad med ett par tre barn, och de vuxna plötsligt känner att "var det inte roligare än så här?".

Att gifta sig eller att få barn ger inte livet ett rosaglittrande skimmer per konstantum. Visst blir det extra pirrigt och kärleksfullt en kortare tid.

Men efter någon vecka kommer man till samma gamla mulna torsdag igen.

Och det är inte ett bevis på att något är fel! Det är bara beviset på att man lyckats anpassa sig bra i sin nya livsroll, som gift eller förälder.

Att efter en tid i sitt liv känna att man vill något mer, eller vill utvecklas på något sätt. Är helt okej och till viss del kanske sunt.

Men det behöver ju inte inverka på ens liv i familjen!

Man kan utvecklas genom en kurs i något spännande eller genom att lägga lite mer krut en hobby under en period. Att ha egen tid är ju lite av ett måste, även om det inte alltid går att ta en helkväll varje vecka.........

Men fortsätt odla era själar inom ramen för familjen!