Som människor är vi alla olika. Som föräldrar är vi också alla olika. Om man bortser från grundläggande elimentära behov, vilka är livsviktiga för varje barn, finns det saker som kan kännas obekväma att låta barnen underhålla sig med. Även fast det inte på något sätt är skadligt, kanske till och med tvärtom. Man har en känsla inom sig som kan vara helt oförklarlig, och ändock oerhört stark. Så står man där mitt emellan barnets önskan och sin egen inre känsla av olust......

Nu har jag bestämt mig. Jag väljer själv vilka glasögon jag ser på livet genom.

Att ständigt se det underbara i livet genom ett mörkt filter, som fokuserar på att detta magiska inte alltid kommer fortgå, utan att livet faktiskt förändras, går inte! 

Det gäller ju att leva i nuet och att kunna känna sig totalt närvarande i detta som är. Och att dessutom kanske se framåt mot en lika ljus och härlig framtid. Barnen försvinner ju inte. De växer bara upp..........

Så eftersom inte framtiden är här, för det är den ju aldrig!, tänker inte heller jag vara i framtiden. För det är ju omöjligt!

Inte heller tänker jag grunna på vad som kommer ske eller inte kommer ske i den.

Varför bekymra mig över något jag inte har en aning om egentligen!

Det finns inget OM sägs det. Men OM OM finns.........

Nu tänker jag njuta av livet! Jag är ju trots allt i dess topp.......

Sakta men säkert och alldeles för fort, växer nu lilleman ur de allra minsta kläderna. Och eftersom jag mycket väl vet att inga fler små söta guldklimpar kommer in i denna familjen, känns det som att det är dags att inte spara på det urväxta längre. Men attans vad det smärtar! Ska man spara de plagg som ligger en varmt om hjärtat, av en eller annan anledning, eller ska man bita ihop och lämpa iväg allt rakt av till bättre behövande?! Spara allt, kanske? Blir en någonsin tillfreds med vetskapen om att familjebildningen är färdigspikad? Jag måste nog för egen del behålla mina tankar på en nivå av 'kanske någon gång ändå'. Annars går jag omkull......

Att höra sitt barns gråt förvandlas till gallskrik, då man själv är fast i något man inte genast kan kasta sig ifrån,(som blöjbyte av annat barn) är hjärtskärande. Att sen höra skriket förvandlas till öronbedövande tystnad, är rent horribelt! Då mitt första högt älskade barn var ett år gammal lät han sina föräldrar vittna ett fruktansvärt hysteriutbrott, som mitt i ett andetag gav hans lilla söta ansikte en blåtonad färg, innan ögonen rullades bakåt och barnkroppen, som hölls i sin faders armar, sjönk ihop..... I våra ögon dog vårt barn mitt framför oss! Sekunden efter det att gossen sjunkit ihop, drog han andan och vaknade igen. På akuten fick vi lära oss om affekt kramp. Att vår sons enorma känsloyttring kan få honom att fastna mitt i en inandning. Han tuppar då av och i avslappningen kommer andningen igång som vanligt igen. Ser läskigt ut, men är inget farligt. Jag lärde mig att hissa upp honom hastigt i luften då det hände, för att han då släppte gråten och började andas istället. Efter det har ett par barn till haft det och det är inget jag längre tänker på. Jag hissar ett barn om det behövs ibland bara. Men en gång hände det på kyrkis och de runt omkring mig blev smått panikslagna! Jag verkade nog aningens iskall som inte alls blev rädd, men jag är ju van.....Det går snabbare över om jag är lugn.

Sallad, frukt, bröd, mjölk....... Inköpslistan är så gott som onödig att skriva ny för varje gång. Det är ju samma ingredienser hela tiden i alla fall! Frukost kan man sammanfatta halva listan till. Och resten kan kallas middag. Ja, lite övrigt måste vi ha också. Badrum skriver vi där, för att få med blöjor, tandkräm och liknande. Igår kom äldsta gossen hem och berättade att trumpetläraren, förra ons, hade sagt något om en möjlighet att få vara med i en orkester på tisdagkvällar. Och mot mina förutfattade tankar, ville gossen vara med! Det var bara att ringa och kolla upp det hela och sen dryga ut veckoschemat med ännu en aktivitet. Men det gör jag gladeligen då den blyga sonen visar intresse för framträdande roller......

Björkarna utanför har riktigt besvärligt idag. Höstblåsten sliter i deras arma grenar så det ser ruskigt ut. 

Äldsta gossen ska ut i stormen och orientera sig i de lokala buskagen. Förhoppningsvis kan skogen hjälpa till att hålla undan de värsta vindarna..... Så pojkarna inte drar till väders.

Sovmorgon blev gossen tillåten att ha också. Då han kunde ta sig till samlingsplatsen själv innan det var dags för avgång.

Men snurriga mamman visslade upp hela barnaskaran som vanligt, utan minsta respekt för att några extra timmars sömn så där mitt i veckan kan vara ganska gemytligt!

Suck! Hur många skruvar behövs det egentligen för att hålla ett huvud på skaft!?

Mina har nog rasat av under förlossningarna......

Han kunde få ligga i soffan och mysa med några värmande koppar te istället.

Inte fy skam det heller......

Själv ska jag snart packa in de hemmavarande barnen i bilen för en tripp till bvc, där mätning och inprickning i alla möjliga diagram ska genomföras.

Alltid lite kul.....

Gaffel som smäller i golvet och mjölk som rusar ur ett fallet glas.

Kladd som rinner längs kinderna och pasta som fastnar under strumpan.

Ibland funderar jag på varför vi inte enbart har platsbestick! 

Vissa dagar är det som om alla barnen gick omkring med en liten stygging bakom ryggen, som konstant puttade dem så att de snubblade, tappade och klantade sig hela dagen.

Eller som de dagar när de tycks ha vuxit femton cm under natten och alla kroppsdelar verkar slänga omkring hur som helst!

Snubblar på en tröskel som de passerat miljoner gånger och slår i huvudet på alla möjliga konstiga sätt.......

Minns en hund modell stor, som inte riktigt hängde med i växttakten. Låg och sov under köksbordet och reste sig plötsligt för att gå, och fick hela bordet med sig...

Och alla dess långa ben sen, fladdrande smått ostyriga åt alla håll!

Lite som Bambi på hal is liksom.

Minns också en reklam av Ikea. Köksreklam. Appropå kladd.

Ett kök är totalkaklat och efter barnets lilla måltid tas vattenslangen fram och spolar rent hela köket i ett svep.

Skulle va nåt det!

Det ska va gott att leva!

Fyra veckor susade förbi. En månad gammal har plutten hunnit bli.

En stor del ångest plågar min själ. Kärleken är så stark att alla sinnen ömmar.

Hans doft är fylld av moderskärlek och ögonen som famnar mina, kramar hela mitt hjärta. Känslan av hans fjuniga kalufs får mitt inre att smälta och hans mjuka gnyende öppnar hela min själ..........

Att en kärlek kan vara så stark och så totalt uppfyllande. Så tung och stor.

Och så bred och töjbar.

Som en gummisnodd som omsluter varje nytt barn med lika varm och stark omfamning. 

Jag älskar kärleken........