Flockvis med gossar som matar flockvis med änder. Dagens promenad gick förbi ån med den starka strömmen. Och det tillsammans med mannens kusin, släkting som inte träffats på nästan tio år! En avlägsen kontakt via facebook som i ett andetag och snabbt infall plötsligt resulterar i ett möte, och en riktigt trevlig dag. De små sysslingarna kom av sig i blygheten då det gemensamma intresset i lego uppdagades. Den vidunderliga dödsstjärnan bygger broar över alla obekantskaper… Att kusinband inte är så långa kan visas i spännande samtal kring föräldrars barndom. Deras lika uppväxt ger lite förståelse kring likheter i beteende. Det är alltid spännande med beteendepsykologi!

En liten hand greppar tag i min tröja. En nöjd njutningsfull suck låter sig höras. Små blå ögon söker fäste i mina och mungipan höjer sig i det vackraste leende. En liten själ har just fångat mitt hjärta…

Går mitt lilla varv genom huset. Mörkret har lagt sig och det är hög tid att tända alla stämningsfulla ljus. Kvällen nalkas med mysig familjestund i soffan. Fast först ska vi fylla de små magarna med något gott. Hade planerat smarriga vårrullar gjorda på rispapper, men äldsta gossen som skulle iväg på poolparty protesterade. Han vill också ha vårrullar, så de får vi ta imorgon. Vi får ta nåt annat smaskigt och lite mer lättlagat istället. Som grillade kycklingvingar t ex. Och någon god färdig sallad… Imorgon väntar ett långväga besök av släktingar vi inte träffat på år och dag. Det kan bli riktigt spännande. En gosse i mina söners ålder väntas också anlända. Hoppas pojkarna kan ha riktigt skoj tillsammans, sysslingar som de är…

Klockan närmar sig middagstid och grahamsbullarna ligger färdiga på plåtarna för en stunds gottande jäsning. Eftersom jag glömde köpa soppa (jag vet, jag borde göra egen!) skickar jag ett meddelande till mannen med en önskan om ett inköp på vägen hem från jobbet. Direkt svarar han att han blir sen och kommer inte hem förrän precis till middagen… Suck! Tänka om och klura. De äldsta två gossarna kommer in från en cykeltur tillsammans med en kompis. De är elva, tio och alldeles straxt nio år gamla. Kan jag be dem cykla och handla månne?! Elvaårige kompisen har ju gjort det åt sin mamma, vet jag. Så han kan det. Och det klarar garanterat mina två med. Kan det räknas som barnarbete, eller endast välgörande tillitbevis ; ) ? Sagt och gjort, jag frågar gossarna själva och de far glada i hågen iväg. Kommer inom kort tillbaka med egenhändigt vald soppa och middagen står färdig på utsatt tid. Skönt att kunna få hjälp av så förtroendeingivande pojkar! Men attans vad stora de är!

En mysig stund framför bompa tillsammans med min tre små goa. Trötta och nöjda unnar vi oss en tid av slapphet innan det är dags för kvällens saga. De tre stora fick sig en tur till zoo med pappa för att fylla akvariumet med några nya invånare. Det visade sig plötsligt vara på tok för tomt efter helgens stora rengöring. < - - > Denna morgon spirade ännu ett litet människoliv i denna värld. En liten gosse högt efterlängtad av sina fem syskon. Min kära barndomsvän, som bor alldeles för långt bort, fick en liten bebis.…

Lillördag med enbart ruskväder i sikte. Skogsturen blev utbytt mot bullbak och kompislek. Gårdagen avslutades med ett möte i skolan gällande ogillande kring klassbeteende. Åtgärder ska tas och gossen är villig att se hur det artar sig. Sen får vi se… Att vi alla, lärare som föräldrar, har olika toleransnivåer när det kommer till vad som passar sig i ett klassrum, är väl naturligt. Fast att det inte framkommer hur stökigt det ändå är i ett tidigare skede står för mig helt främmande! Kan det ibland enbart röra sig om heder?!

Att kroppens inre klocka går med fast rytm är bra, men då vaknar jag ju också efter den.

Och nu skulle jag ju kunna få sova en stund till…

Fast att vakna bredvid tre små snusande pluttar är ju det härligaste som finns!

Ligger och funderar över hur livet vore utan barnen. Hur livet såg ut innan.

Känns som att det inte var mitt liv, utan någon annans.

Vi bodde i en stuga i skogen med vår söta lilla Pumba, en helsvart minigris.

Hans fasta plats under kvällarna var bakom Rolle i soffan.

Då han var som minst var det inga problem, vi ställde fotpallen så han kunde använda den som trappa, men han blev så småningom aningens större…

Och på grisars vis aningens bufflig.

Det hände att han tryckte in sig bakom Rolle och rumsterade runt för att få plats ordentligt, så pass att Rolle åkte i golvet.

Han var min bebis ; )

Han hade en liten repertoar vi kunde visa upp på släktmiddagar och kalas.

Sitt, vacker klöv och flytta på en stock (han rullade omkring den med trynet).

Vi brukade försöka ta små korta promenader ibland. Men det var inte hans favoritsysselsättning, det gick mardrömslikt långsamt.

Han tyckte mest om att ströva runt på tomten och äta upp alla mina blåbär.

Han var så fräck att när jag ville plocka såg han till att vara mitt framför mig och beta av allt så att jag inget fick. Sen lyckades han ofta få ner trynet och äta upp det lilla jag hunnit norpa åt mig också!

Det blev inte många blåbärspajer på den tiden ; ).

Som liten var han riktigt liten, och söt i de flesta besökares ögon. 

Men en gris är ju något lite smutsigt och fult allmänt sett och får ju då inte bli särskilt stor innan all "söthet" försvinner. Så det dröjde inte länge förrän han var för stor.....

Tyvärr hade han ett störande hyss för sig. Han gillade inte besökare. Var en rätt god vaktgris, faktiskt.

Han var snabb att bita besökare i fötterna om de kom för nära. :-/

Då vårt förstfödda människobarn kommit till världen och så smått börjat äta och kladda, var Pumba raskt noga med att bilda förbund med honom.

En gång satt Rasmus i en barnstol som var nerfälld så att han kom långt ner i Pumbanivå. Där satt han med sin egen lilla sked och tallrik.

Till slut hade Pumba fått det till att han blev skedmatad med gossens kladdiga grötportion....... ;-D

Ja, barn och djur förhöjer verkligen livet!