En sommarkväll vid vattnet.

Sol ännu varm och plaskandet är ännu roligt.

Picknickkorgen tömd på alla godsaker.

Avsluta på topp.

Dagen packas ihop och barn stoppas in i bilen.

Rullar hemåt i tystnad.

Slumrar snart....

Min man ger bara upp en långdragen suck när jag släpar in en lång gren genom sovrumsdörren.

Han är van. Van vid mina konstiga ideer och plötsliga infall.

Som jag skrev tidigare är det oftast jag som styr inredning och piffning i detta hushåll.

Även om jag ibland får lite lust att testa mina styrkor genom att släppa gubben fri, för att sen se hur jag kan lyckas få till det på bästa sätt efteråt ;-)

Nu har jag fifflat i sovrummet.

Garderoberna har fått finfina handtag och skåpet kom på plats....vald av maken...

Men det blev ju bra till sist :-)

Så var det fönstret som inte alls var som sig borde. Krävde ett ingrepp av något slag.

Gardinerna hängde likt rakklippt lugg på en cocker spaniel. På en kirsstång, eller vad det heter...

Fint tyckte jag från början. Men allt eftersom rummet växt fram har det bara blivit mer och mer fel.

Så hittade jag en stor rejäl gren den vilda gossen hängt i och lyckats få av.

Tjing! Det kan bli bra!

Så jag rasslade fram med kedjorna och bad gubben installera sig med skruvdragaren i sovrummet, och så gick jag och hämtade in min gren....

Vilken tur att jag har en så tolerant man som inte låter sig avskräckas av alla knasigheter jag får för mig :-)

Vad tycks? Inte så tokigt va?!

Jag är helnöjd =-)

Så har äntligen garderobernas handtag kommit på plats!

Lägger ut mattan för dagens yogastund.

Ska bara gå på toa först.

På vägen genom köket sparkar jag i diverse leksaker som lillplutten strött omkring sig. Plockar upp dem och slänger ner dem i korgen i hörnet.

Köksbordet är översållat med små juiceglas sen frukosten och jag samlar på mig dem i höga staplar för att ställa dem på diskbänken.

Där står redan fullt med travad disk och väntar på att plockas in i maskinen. Och vem är jag att låta dem vänta? Snällt och duktigt fyller jag den redan halvfulla maskinen och drar igång tvättprogrammet.

Och bredvid disken på bänken står några kvarglömda kylvaror som jag naturligtvis måste ställa undan.

När jag så äntligen tagit mig genom köket ser jag en hög med smutstvätt slängd framför källardörren. Jag öppnar bara dörren och slänger trotsigt ner dem för trappan.

Nu ska jag gå på toaletten!

När jag till slut kommer ut från badrummet. Efter att, förutom mitt toabesök, ha borstat tänder,fixat hår och allmänt tjafs. Går jag per automatik rakt nerför källartrappan till min egen snickarboa (läs;tvättstuga).

Något säger mig att det är nåt jag glömt.........

Ibland rinner det till. Inspirationen kan komma från ett par ord. Något som låter bra och skapar en känsla man vill hålla kvar vid. De två orden utökas med några fler. Känslan förlängs och man anar rysningar bakom nästa hörn. Man plitar vidare och orden får plötsligt en innebörd, en meningsfullhet och bakomliggande betydelse. Känslan bränner bakom ögonlocken och ett sista ord så klaffar allt och det blir bara perfekt. Känslan av att nå perfekt är oförståelig för utomstående. Det är grymt helt enkelt…