Satte en kökssax i gossfars hand och slog mig ner på en stol framför honom.

-"Klipp rakt av. Tre centimeter."

Han kammade till rufset efter bästa förmåga och kapade det helt enligt instruktioner.

Klart på mindre än två minuter.

För några år sedan hade jag inte låtit maken närma sig mitt hår med en borste ens på några meter.

Håret klipptes var åttonde vecka och sköttes efter regelboken in i minsta detalj. Endast salongsköpta hårvårdprodukter, inpackningar varje vecka, endast krama torrt med handduk (gnugga eller hårfön är dödsdömt) och håret alltid upplagt bakom mig på huvudkudden under sömn.

Nu står barnängens schampo och balsam i duschen. Inpackning har jag glömt vad är för något och nu får till och med gubben kapa kalufsen med kökssaxen!

I förmiddags låg jag på golvet och busade med några barn. Och gossfar var busig även han.

I söndagen sköna avslappnade anda var jag klädd i de skönaste mysbyxor jag äger.

Ett par mörkblå (eller de var de från början) urtvättade och slitna joggingbyxor.

Avklippta eftersom de, likt de flesta byxor jag får tag i, var för långa.

Plötsligt fick gubben ett lustigt infall. 

Trött som han var på de fula gamla brallorna tog han resolut ett fast grepp om benet, och slet. Tills det bara var ett par totalt sönderrivna trasor kvar.

Gossmor blev inte road.

Det var inte lustigt någonstans tyckte jag!

Orsaken till att jag har haft dessa gamla mysbyxor så länge är ju att jag aldrig hittar några nya.

Är det bara jag som har så ofantligt väldigt svårt att hitta bra och bekväma byxor?!

Skulle jag hitta sköna sportbyxor igen skulle jag direkt köpa på mig minst tre par!

Men de är alltid för tjocka, för tunna, för bred resår, för smal resår, icke fastsydd resår, fult benslut eller fula över huvudtaget.

Resåren i midjan är viktigast. Den måste sitta bra. Och gå lagom högt.

Inte för högt, för då framhäver den bullmagen.

Inte för lågt, för då skapar den muffinsmage.

Sen är det viktigt att den sitter perfekt över rumpan!

Inga fula fickor som skapar knöligheter. Och absolut inte bli säckigt och löst häng.

Men återigen, sitter inte midjan bra, sitter inte rumpan bra heller.

Sen är det längden. Sällan är det exakt.

Och då måste det vara möjligt att klippa av och fixa till. 

Ingen konstig snodd och prylar där nere, med andra ord.

Försökte i min ilska och frustration förmedla detta till maken, i ett desperat försök att vrida tillbaka tiden för att få slitaget ogjort. Men det möttes bara av total oförstående.

Det var dags för mig att köpa ett nytt par, ansåg han enkelt.

Tydligen visar jag mig vara fanatiskt ordningsam då det gäller barnens kläder. Det ska vara helt, rent och fräscht. Annars åker det i soporna.

Och jo, så är det förvisso. 

Men deras skåp och lådor bågnar ju av mängderna av plagg.

Men maken min anser alltså att jag borde bry mig lika mycket om mina egna kläder som om barnens.

Det är bara det att för en tjej är det inte lika lätt att bara köpa ett par byxor, som det tycka vara för en grabb.

Fast som gossmor i det gossfyllda huset kommer jag väl alltid mötas av oförstående.......

Jag ska inte påstå att jag med lätthet skuttar ner från bryggan. Av någon anledning har jag låtit utveckla en lättare ångest inför det där med att lämna tryggheten på fast mark. Det tycks ha smugit sig på då jag minst anade det. Men nu är jag här. Och måste ner till resten av familjen som redan befinner sig i båten. Största skräcken sitter nog i plutten på armen. Eller för de båda minsta egentligen. Att tappa dem. Känslor från fruktansvärda tsunami-historier grabbar tag i mig. Jag vet att det är rent löjl, men det kräver ändå djupandning. När samtliga kommit på plats och motorn brummar är det i alla fall rätt mysigt…