Liten snusar vid mitt bröst. 

Doftar kärlek.

Med en varm fot mot min mage känner jag hur jag fylls av lycka.

Lycka till livet.

Den vackraste lilla barnahand letar sig fram mot min hals. Lägger sig stilla i trygg vila.

En liten hand, en liten människa som vilar i trygghet i mammas famn.

Med ljuvligt doftande syrenblom bak ryggen tampas gossen med plus och minus. Gossmor får tampas med sin mycket ovana längtan efter ringande telefonsignal. Och med en enorm träningsvärk i nacken. De musklerna är inte vana vid att få jobba tydligen. Fast jag vill ju inte få oxnacke heller… Jag bär mitt ok med lätthet ändå ;-)

Jag är en person med mycket dåligt intresse för det sociala.

Kanske är det så att mitt liv i övrigt gör att jag inte riktigt orkar med att vara social i så stor utsträckning som många andra. Eller så bryr jag mig helt enkelt inte.

Trivs väldigt bra hemma i mitt kök i lugnets och barnaröjets stillhet ;-)

Och telefonen är jag om något ännu mindre intresserad av.

Avskyr att prata i den! 

Svarar sällan om jag inte absolut behöver.

Har på sistone börjat fundera på om det hela har att göra med min dåliga hörsel.

Nu menar kanske många att med en så stor skara barn, lär hörseln fått sig en törn på grund av det konstanta höga ljudnivån orsakad av allt barnaskrikande.

Men nej. Det tror jag inte.

Gammalt öronbarn som jag är, med ärrade, trånga och dåliga hörselgångar, har jag haft problem med öronen hela livet.

Smutsiga blir de och ger mig svårigheter att hålla rent själv. 

Måste med några års mellanrum alltid rensa ur dem på vårdcentralen.

Fast nu börjar det nog bli lite sämre ändå.

Jag hör inte vad mina barn säger och gubben tycker jag skriker när jag läser godnatt-saga...

Inser att jag säkert läser mer på läpparna än jag är medveten om själv, ser jag inte munnen hör jag sällan heller.

Att säga "va?" slutade jag med redan i tonåren. Det blir ju bara pinsamt.

Fast att ofta behöva känna sig dum då man låtsas höra och sen inser att reaktionen inte är helt passande, är inte särskilt roligt det heller.

Undrar hur ofta folk tycker jag verkar ointresserad eller bara knäpp....

Nu har jag i alla fall fått en remiss för att få se hur det står till svart på vitt.

Känns bra. Men att det ska ta en sådan tid innan man ber om hjälp.

Så om ni tycker att jag verkar disträ någon gång, så vet ni nu min hemlighet.

Jag har nog inte hört vad ni har sagt.