Liten snusar vid mitt bröst. 

Doftar kärlek.

Med en varm fot mot min mage känner jag hur jag fylls av lycka.

Lycka till livet.

Den vackraste lilla barnahand letar sig fram mot min hals. Lägger sig stilla i trygg vila.

En liten hand, en liten människa som vilar i trygghet i mammas famn.

Med ljuvligt doftande syrenblom bak ryggen tampas gossen med plus och minus. Gossmor får tampas med sin mycket ovana längtan efter ringande telefonsignal. Och med en enorm träningsvärk i nacken. De musklerna är inte vana vid att få jobba tydligen. Fast jag vill ju inte få oxnacke heller… Jag bär mitt ok med lätthet ändå ;-)

Jag är en person med mycket dåligt intresse för det sociala.

Kanske är det så att mitt liv i övrigt gör att jag inte riktigt orkar med att vara social i så stor utsträckning som många andra. Eller så bryr jag mig helt enkelt inte.

Trivs väldigt bra hemma i mitt kök i lugnets och barnaröjets stillhet ;-)

Och telefonen är jag om något ännu mindre intresserad av.

Avskyr att prata i den! 

Svarar sällan om jag inte absolut behöver.

Har på sistone börjat fundera på om det hela har att göra med min dåliga hörsel.

Nu menar kanske många att med en så stor skara barn, lär hörseln fått sig en törn på grund av det konstanta höga ljudnivån orsakad av allt barnaskrikande.

Men nej. Det tror jag inte.

Gammalt öronbarn som jag är, med ärrade, trånga och dåliga hörselgångar, har jag haft problem med öronen hela livet.

Smutsiga blir de och ger mig svårigheter att hålla rent själv. 

Måste med några års mellanrum alltid rensa ur dem på vårdcentralen.

Fast nu börjar det nog bli lite sämre ändå.

Jag hör inte vad mina barn säger och gubben tycker jag skriker när jag läser godnatt-saga...

Inser att jag säkert läser mer på läpparna än jag är medveten om själv, ser jag inte munnen hör jag sällan heller.

Att säga "va?" slutade jag med redan i tonåren. Det blir ju bara pinsamt.

Fast att ofta behöva känna sig dum då man låtsas höra och sen inser att reaktionen inte är helt passande, är inte särskilt roligt det heller.

Undrar hur ofta folk tycker jag verkar ointresserad eller bara knäpp....

Nu har jag i alla fall fått en remiss för att få se hur det står till svart på vitt.

Känns bra. Men att det ska ta en sådan tid innan man ber om hjälp.

Så om ni tycker att jag verkar disträ någon gång, så vet ni nu min hemlighet.

Jag har nog inte hört vad ni har sagt.

"Ett, två, tre, fyra ...... Kom igen! Några till!" 

Jag blir peppad och lyckas få till kraft för ännu några slag. Mina armar skakar.

Att killen som tar emot alla mina slag och sparkar inte är mycket äldre än mina egna söner, får mig att fundera lite kring vad gossens mor kan tycka om att jag står och slår på hennes son.

Men han slår ju tillbaka. Och det en hel del hårdare än mig.

Jag får till och med kämpa för att hålla mig stående och måste spänna magen ordentligt.

Vi är en väldigt brokig skara på träningsmattan.

Allt mellan medelsålders flerbarnsmammor och fjortonåriga fjuniga småkillar.

Men det är kul!

Och det är inte alltid de yngste som är starkast.

Ibland är det gamlingarna som visar på mest styrka ;-)

Undrar, funderar, tänker och väntar. Väntar och undrar. Inget är som väntans tider. Inte är det trevligt heller. Att inte veta, och inte heller tro, är något annat. Något mitt emellan hopp och förtvivlan. Jag lämnar det i den stores händer och litar på resultatet…

Jag är kvinna.

Jag är en individ.

Jag är en människa.

Jag kan bli austronaut.

Jag kan bli läkare.

Jag kan bli proffessor.

Jag kan bli precis vad jag vill!

Jag ville bli mamma.

Jag är för den fria viljan. 

Den fria önskan.

Jag är för varje persons rätt att få kämpa för att kunna nå sina egna drömmars mål.

Ger min roll av kvinna mig en skyldighet....?

Jag är inte antifeminist.

Jag är individualist.

Vi är alla lika underbara. Lika stora i vår litenhet.

Och helt olika med olika drömmar och olika prioriteringar.

Men det vi alla har gemensamt är - livet!

Och vår rätt att använda det precis som vi vill.

Med tepåsen dinglande i handen lyssnar jag till orden du säger.

Din berättelse bevisar att intresset är stort. Inte bara från oss.

Listan på namn var lång som barnens önskelistor...

Jag släpper tepåsen i soptunnan och vänder mig för att hämta mjölken ur kylen. Att det var hopplöst var ju något jag förstod redan då den låga prislappen blev synlig. 

Fast ändå är det just det som lämnar mig sist. Hoppet.

Ilsket skvätter jag ner köksbänken när jag missar tekoppen grovt.

Hur får de sätta dessa idiotiska lockpriser hela tiden!?

Varför är det möjligt att låta lura oss konsumenter så totalt dagligdags? 

Det är aldrig köparens eller säljarens marknad. Det är mellanhandens....

Sista ordet är inte sagt ännu.

Och hur hopplöst det än är, vet jag att hoppet gömmer sig kvar så länge

"till salu"skylten sitter uppe.

Gossmor proppar munnen full med alvedon och häller i sig kaffe.

Att kämpa med nerver hos både barn och sig själv tar på krafterna...

Min kärlek har nu fått sig ett ögonkast. Inte bara av oss tyvärr :-(

Suck. Chansen att det landar i mitt knä är nog försvinnande liten.

Men som sagt, jag ska hålla mig på fötter tills sista stenen är kastad!

Genom köksdörren bjuder vinden in sig till min eftermiddagspaus. Jag hör röster från köpare av min trave tegelsten. Skönt att bli av med den högen!

Staplade under många minuter igår och hämtade i ett huj dagen därpå. Ibland går det undan.

Undrar om vi inte har något mer att sälja.......