Nyförälskad.

Som en nyförälskad tös har jag huvudet bland molnen. Det bluddrar runt i skallen och finns inte plats för mycket annat än min kärlek.

Att det rör sig om ett objekt spelar mindre roll. Är man kär så är man.

Besvarad, eller inte, det är frågan.

Kommer min förälskelse möta mig, falla i min famn.

Förmodligen inte.

Men så länge möjligheten finns tillåter jag mig drömma..... 

Plutten gör en nogrann inspektion av trasmattorna som ligger utspridda över det kalla golvet. Lille D inventerar leksakslådorna med yttersta frenesi och gossmor smakar av kaffet, i kopp efter kopp. Kyrkans barntimmar är nog så underhållande…

'Kan själv' sa jag tyst men bestämt och sågade till brädorna och skruvade ihop dem. Allt är lättare när man har ett helt snickeri i garaget. Bara att rota fram några skruvar i passande modell och tjoffa dem på plats.… eller nej. Så enkelt är det ju aldrig när man har ett tjog ungar som ska ha hjälp på toa, en fruktskål till mellis, skruva ihop nåt eget som inte går utan mammas hand, tusen frågor om läxan eller ännu hellre stå mitt framför näsan för att "hjälpa till"! Men nu är plankorna ihopsatta och kantbrädan nergrävd. Får väl se vilket decennium jag lyckas fortsätta…

Hoppet gräver sig djupt. 

Klänger sig fast i skuggan som drömmen lämnar kvar efter sig. Gömmer sig.

Förnuftet sätter spotlights för att belysa varje litet skrymsle av insikt. Försöker sopa hoppet, inte bara under mattan, utan rakt ner i rännstenen.

Som en saknad pusselbit. En exakt avbild av en del av vår livsdröm som plötsligt uppenbarar sig.

En drömbit så ouppnåelig. Så otroligt önskad.

Livets duk står stadigt uppställd på staffliet. Fylls med färger och visioner. 

Drömmar som växer, krymper och förändras.

Målas om och målas över.

Livet ger oss möjligheter. Inte alltid allt vi drömt.

Våra drömmar vrider sig. I takt med att jorden vänder sig.

Mina knogar vitnar när fingrarna greppar hårt om de knotiga grenarna.

Ögonen börjar nästan rinna då jag knappt vågar släppa blicken från drömmen.

Som om jag med min enkla kraftansträngning kan få önskan att förverkliga sig. Få drömmen att bli min...

Vildvuxna och åldrade syrenbuskar slår mot mina ben. Framför mig breder en stor äng ut sig. En äng mjuk av mossa. Den bäddar in det lilla huset från alla håll.

Det är som att allt det vackra kryper in i alla mina sinnen. Mjukar upp varje liten cell i min kropp. Fyller hela mitt väsen med livskraft.

I nästa andetag slår det mig med en fulländad rundspark rakt i magen.

Andningen blir svår och hopplösheten grabbar tag i mig. Försöker välta mig ner på den bara backen.

Jag spänner mig inför det oundvikliga och tänker kämpa in i det sista för att lyckas hålla balansen.......

Vinden i håret. Solen i ansiktet. Benen vajandes och kill i magen. Det är härligt att gunga! Denna förmiddag görs det dock till det något mindre trevliga bakgrundsoljudet av en envist bullrande åkgräsklippare. Men dagen är så underbar att det bryr vi oss inte om…

Med regnet droppande från nästippen ramlar gossen in genom dörren. 

Denna dag har regn och sol avlöst varandra med väldigt korta intervaller.

Att lyckas pricka in ett par minuters uppehåll för att hinna ta sig hem från skolan hänger enbart på den rena turen.

Gossen lyckades inte.

Lyckades gjorde däremot gossmor, när hon tog tre små pluttar på promenad för att hämta hem den gossen som inte vill ta sig hem på egen hand. Solen sken på oss hela vägen, och just som vi stängt dörren hemma bakom oss hälldes hinkvis med vatten ner från ovan. 

Kändes rätt bra att vara på rätt sida av husväggen då.

Ibland ska någon ha tur....