Det var knappast vänskap vid första ögonkastet.

Men kastades gjordes det. Fast inga vänskapsord.

Jag trodde inte på mig själv, så jag kunde inte precis kräva att någon annan skulle göra det heller.

Trodde på sig själv gjorde däremot du. Eller så fick du det att verka i alla fall.

Du var den coola med allas beundran. Den som med lätthet skimrade i rampljuset.

Själv gjorde jag vad jag kunde för att gömma mig i kulisserna, och satte mig nog oavsiktligt men ändå självmant i klassammanhållningens periferi.

Vi var lika som blåbär och hallon.

I olika skepnader rymde vi båda ett inre fyllt av samma tvivelaktiga nyfikenhet på livet och kärleken.

Ett snabbt drag av högre hand. En vägvisning och direkt anvisning.

Du satt plötsligt vid köksbordet och det blev ett samtal. En kontakt.

En stunds samvaro utan press och grupptryck. Med murportarna öppna.

Fasaderna rasade och vi kunde så se oss för dem vi var.

Två unga tjejer utan större kunskap om livet. Två vilsna och bortkomna ynglingar.

Under livet passerar vi horder av människor. Vänskapsband knyts och förfaller.

Livet bjuder oss på erfarenheter och äventyr. Några ger oss glädje och andra sorg.

Vi växer, mognar och förändras. Flyttar, bildar familj och skiftar ort.

Med varsin ryggsäck som ständigt fylls på, som kräver rensning och som då och då har behövt tömmas totalt, har vi trots allt sett till att behålla varandra.

En vänskap som startat i gruset, har fått ett starkt rotfäste och kan ge oss år av vackra blomningperioder. 

Likt en välmående ek växer vår vänskap sig frodigare för varje år som går...

Tack för att du finns.

Lamporna släcks ner och stillheten bjuder in sig. Sex rara gossar slumrar sött. Och trött. Storpojken ramlade in efter två heldagars praktik hos pappsen på snickeriet. Dammig och härligt sågspånsdoftande visade han stolt upp sitt dagsverke. En 3D-ritning av ett hus som nog skulle passa gossfamiljen ypperligt. Ingen liten fånig stuga där inte ;-) Dessutom ett batman-märke utfräst i den stora mirakelmaskinen, och sedan slipad och penslad av stor gosshand. Mycket fin! Och imorgon är det fredag. Var gömde alla övriga dagar sig!?

Den tjocka myllan känns fuktig under mina nakna fötter. Fuktig och väldoftande.

Jag sänker mig ner till huksittande och låter fingrarna gräva sig ner i den gröna mossan.

Den ljumma vinden får det att rassla sövande i trädkronorna och jag glider ner på rygg och låter blicken följa träden i deras vaggande svajningar. 

Fåglarna sjunger för mig.

Om jag inte somnar så faller jag åtminstone i dvala. Hela min kropp mjuknar och slappnar av. Sinnena domnar bort.

Tankarna ramlar av mig och gömmer sig i mossan. Jag letar inte.

Jag vet inte hur länge jag ligger där, men ett putt mot benet får mig att slå upp ögonen.

De faller rakt in i hans och jag är genast förlorad. Hans bruna ögon glittrar och leendet får mitt hjärta att slå kullerbyttor. Han slår sig ner intill mig och samlar ihop mina förlorade tankar. 

Han behöver inte ens säga något. Plötsligt är jag bara med igen....

Med psykologiboken i knät och näsan riktad mot solen sitter jag på altanen.

Lille D går runt med fylld vattenpistol och vattnar blommor, cyklar och gossmors ben.

Den nya långa kjolen har jag dragit upp över knäna. Allt för att solen ska nå så mycket som möjligt av min vita hud.

Det är skönt. Skönt med solen i ansiktet. Skönt med värmen mot kroppen. Skönt med lugnet på altanen.

Skönt med livet...

Mina fötter blir plötsligt överkörda av lillplutten i gåstolen.

Mindre skönt.

Han far med fart fram och åter på vår stora altan.

Det märks att utrymmet är roligt. Härligt att få röra sig utan att hela tiden köra in i en massa möbler.

Det är bara mamma som sitter i vägen.

I vägen för alla stora krukor fulla med jord man annars skulle kunna gräva i.

Tidig väckning blev det för storpojken. Första tillfället för att ge sig ut på lite praktik. Två dagar i snickeriet hos pappa. Tidigare än så vaknade lillplutten. Straxt före fem var en lagom tid att vakna, ansåg han. Inte jag. Han ålade runt, hitochdit och över allt. Hittade ett förstoringsglas(!) lille D lämnat efter sig stora sängen, och roade sig bäst han kunde. Klockan sex ringde klockan. Och gossen somna…

Alla barnen i tredje klass gick in till klassrummet i huset bredvid för att spela blockflöjt.

Utom jag. Och en kille i andra klassen.

Vi släpade med oss våra gigantiska cello´s och kämpade oss upp till ännu ett annat skolhus.

Mor min stod inte ens ut med tanken på blockflöjtstjut i hemmet.

Så jag fick stå ut med cellons plågade skrianden ;-)

Året därpå bytte jag till piano istället....

Ett piano är ingenting man lånar av musikskolan och plockar med sig fram och tillbaka varje lektion. 

Så det var ju tvunget att lyckas få hem ett sådant.

Eftersom pengar inte var en stapelvara i mitt barndomshem kunde min lilla mor inte bara trava ner till musikaffären och kvittera ut ett sådant relativt dyrt instrument. Utan det fick lösas på annat sätt.

Hur minns jag inte, men ett piano flyttade in i alla fall.

En tramporgel.

Inte det lättaste att försöka lära sig spela piano på som nioåring.

Så det stod jag inte ut med alltför länge.

Ett mer riktigt tangentbord behövdes.

Synth blev det då.

Roligt med alla sina möjliga ljud och kompmelodier, och betydligt mer lättspelat än ett äkta piano.

Därför blev lektionerna desto knepigare, eftersom jag vande mig vid synth-tangenterna.

Jag blev aldrig pianist.

Men tog trots allt lektioner i drygt fyra år.

Så många år senare, fick jag igår en ny hyresgäst.

Ingen sprudlande ung skönhet. Mer vacker och respektingivande.

Stor plats tar hon också. Så pass att ett helt skåp måste flytta ut.

Sen betalar hon ingen större hyra heller. Och det gör ingenting alls.

För den plockar jag gärna ut i toner.......