Nyttigt kan man inte kalla det.

Men mysigt var det.

Tre små grisar och mor duktig ;-) bjöd sig själva på lunch tillsammans med gossfar.

I lekparken intog vi den.

Solen sken och det borde varit varmt. Om inte blåsten var med oss.

Korv från grillen med en släng av pommes bredvid.

Gossarna njöt och frös om vart annat.

Men klätterställningen gjorde det hela värt det. Och pappa.

Bredvid mig simmar en stålgrå väckarklocka.

Urtavlan är mörkt röd och den kommer aldrig mer visa oss tiden.

Jag är genomvåt och pyjamasen klistrar sig mot min treåriga kropp.

Att slumra in vaggandes av vattnet i madrassen är väl en sak.

Men att väckas av ett ofrivilligt morgondopp, är något helt annat.

Nere i fotänden flyter en kniv.

Vem den tillhör är ingen ovisshet och hans röst är inte långt borta.

Den är arg.

Och mammas....hör jag inte.

Stopp. Inte mer nu.

Fiskmåsarna skriar. Elvis gungar sakta förnöjsamt i gungan. Lille D gräver i sandlådan och Simon rullar omkring i en handvevad lekcykel. Gossmor fann en lucka i staketet att slå ner ändan i och lugnet är med oss. Och framför allt; solen skiner! Det är skönt att leva helt enkelt…

Tränaren ger mig sura minen när jag sitter och småskrattar för mig själv på läktaren. Men det går inte att låta bli. Tankarna går mot 'karate kid's vax on-vax off, när alla vitklädda judograbbar och tjejer går med svepande fottag fram över mattan. Att träna in rörelser för automatisering via ryggmärgen är säkert effektivt. Men det ser för roligt ut…

Att barn lär sig genom att höra och se från andra är ju bra.

Det där med att härmas är ju en överlevnadsfråga, som sagt tidigare.

Fast ibland räcker det kanske med det de hittar på själva....

"Buskul" på bolibompa är riktigt kul att se.

Det får mig ofta att skratta gott åt deras spratt.

Inte "Lennartson" dock. Han har mest hyss på sin agenda....

Så igår var det gossfars tur att åka dit.

Kväll och dags att göra kväll.

Tandborstningen gick det dock inget vidare med.

Den var lite isig så att säga...... ;-) 

Bilen ställde vi där man nog inte ska ställa den.

Men det gjorde vi i alla fall. Det var ju tomt.

Sen lade vi skrutten sovandes i bakluckevagnen och gick ner längs vägen in mot byn.

Du såg en massa spännande saker på vår korta promenad.

Någon hade byggt en stor koja i ett träd.

Undrar vem som byggt den. Om kråkorna lånade den ibland. Kanske som sommarstuga?

Två gubbar (grabbar i min ålder) stod på en jätteställning och bankade på ett hus.

Varför gjorde de så? Lagade de något eller hjälpte de hackspetten?

De hade ju likadana bilar som pappas jobb-bil. Vad hette dem. Kände de pappa?

Utanför polisstationen stod polisbilen parkerad.

Vem kör den bilen tro? Och var är han nu?

Tjejen på cykeln som passerar oss, vart ska hon? Har hon varit hos polisen?

Efter att vår väg lett oss över ån och förbi torget lagt med kullersten nådde vi vårt mål. Sportaffären.

Gossmors löfte om sporttoppar hade ju ännu inte införlivats.

Det var dock inte bara gossmor med gossar som hade siktet inställt på detta mål.

Inne i butiken mötte vi först killen med likadan jobb-bil som pappa. Och hans namn visste vi.

Sen stötte vi dessutom på polisen. Till och med två......

Så nu vet du åtminstone vart alla är.

På sportaffären!

Sommaren 2009