Tänk vad vi människor är olika… Där många känner lycka i att sitta med ett gäng vänner på utestället och dricka sprit till dånande musik, känner jag panik. Sitter gärna med några nära vänner och gaggar vid någons köksbord istället. Tusen gånger trevligare och inte blir man hörselskadad heller! Alkohol i glasen eller inte. Och då många drömmer om en mysig villa på gatan där nummerskyltarna passerar hundratal, vill jag helst ha ett hus utan nummer alls, på en helt egen liten gata. Och så när solen drar folket till de långa stränderna ser jag till att dra mig därifrån. Badar hellre i en liten lerbottnad tjärn i min ensamhet än ligger kant i kant med handdukarna på landets vackraste beach! Men det är väl det som är tjusningen med oss tvåfotade. Att vi just är så olika. Och det krävs ju en baksida av myntet för att kunna få en framsida…

På altanen samsas dyngsura handdukar, plaskvåta badkläder och än så länge torra pyjamasar om de bästa upphängningsplatserna.

Det blir aldrig någon mening med att klä sig. Gossarna hålls knappast ur poolen tills efter frukost.

Värmen är rekorderlig. Underbar så länge man inte behöver genomföra alltför stora fysiska ansträngningar. Skönt när man kan slänga sig i plasket med jämna mellanrum.

Gårdagen var en härlig dag! 

Stadslopp. Sambatoner och gigantiska högtalare. Kryllande folkmassor och tjutande visselpipor.

Alla gossarna som kunde trampa sig fram för egen maskin fick en lapp på magen. 

Och lyckades springa i mål utan några missöden.

En ramlade mitt i tumultet vid start, men fick hjälp av brodern och kom iväg ändå :-)

Medaljerna klingade redan runt halsen på alla grabbarna och rosorna prydde barnvagnen när det var dags för gossmor att röra på benen.

Med lurarna i öronen och albumet redan rullandes travade jag iväg när tutan löd.

Var lite rädd att av misstag (i all adrenalinstinnhet) råka löpa för fort till en början och ta ut mig för snabbt. Så jag blev lite orolig när jag märkte att jag tog mig förbi så många redan första kilometern.

Släppte det och backade in i min egen värld.

Lät mig falla in i musiken och följde rytmen som jag brukar.

Trots att jag inte hörde alla hejja-rop från den stationerade publik jag passerade, pga musiken, såg jag de viftande armarna i ögonvrån. 

Valde att inte ens se upp mot dem av rädsla att öka nervositeten.

Men kändes gjorde det i alla fall. Och härligt var det.

Tyvärr trodde jag mig kunna banan mer än jag faktiskt gjorde, vilket gav mig en evighetskänsla och fick mig trött psykiskt fortare än önskat ;-).

Visste inte riktigt var i loppet jag befann mig...

Men jag travade på och de sista 200m, med all publik, sambaorkester, visselpipor... Magiskt! 

Klart att jag inte kunde slita loss tävlingsinstinkten heller, utan spurtade in i mål.

Kom på plats 4 i damlistan och placerade mig som 12 av totalt 72 medverkande.

Rätt nöjd faktiskt!

Och på frågan om jag vill göra om det....

Absolut!!