Det är kittlande att ta sig tillbaka till tonårstiden. Spännande att söka upp gammalt och glömt. Säkert är det nog dock så att det vi inte vill minnas har vi raderat och det vi trivdes med har tiden förskönat. Psyket jobbar hela tiden för att försvara oss. Och sådant vi upplever positivt förstärker minnet ändå mer med tiden. Därför har väl straff så svårt att ge några långvariga resultat. De straffade raderar ju sin negativa förstärkning omedvetet. Men ibland får man en liten påminnelse, ett uppvaknande, det var inte bättre än så här.…

I gamla fotspår har jag vandrat. Längs barndomens stigar har jag gått. Sett kända ansikten som åldrats och inte längre känner mig. Följt folkströmmar i barndomens shoppingstråk och minnts, känt igen och känt mig helt bortkommen. Det gamla blir sig aldrig likt. För det blir ju inte jag heller…