Sjunker ner på köksstolen framför datorn med min eftermiddagskaffe.

Lyssnar till gossarnas plaskande i poolen utanför köksdörren. Ser solen torka ut mina krukväxter och skäller tyst på mig själv, för att jag är så dålig på att komma ihåg att vattna.

Känner mig smått överkörd. Överkörd av veckans första dag, och av punkterna som staplar sig höga på min anslagstavla. 

Inte är det några punkter av vikt, bara sådant där smått och gott som jag själv känner skulle vara skönt att få gjort.

Som papperssortering, blankettifyllnader, postning av dylika, kloklippning, lite av det vardagliga m.m

Klockan rusar iväg och orken rinner ur mig.

Det mesta är avklarat och annat kan jag strunta i.

Det som känns mest relevant hinns med efter kaffet. Som aldrig hinns drickas ur.

Maken brukar irritera sig på att mina koppar så gott som alltid lämnas halvfulla att kallna. Ofta häller han ur dem, då jag i något ärende virrar runt helt ovetandes om tiden som hela tiden hinner före.

Aldrig (känns så just nu i alla fall) att jag får möjlighet att avnjuta min kopp ostört från första till sista slurken.

Det behövs poolhanddukar, toaletthjälp, omplåstring, äppeluppskärning, blöjbyte eller, som nu i dagens fall, insomningshjälp.

Fast så länge jag slipper få kaffet urhällt har jag åtminstone en chans att stjälpa i mig det sista. Kallt eller inte, koffeinet verkar ändå.....