Lille D är trött på att vara duktig nu.

Han står i duschen och ska tvätta håret. Plåstret på armen består egentligen endast av en tejpbit och en papperstuss. Men det räcker för att få hans tålamod att rinna ut. Han vill inte behöva bli bråkad med något mer. Han vill få ha sina fingrar, armar och kropp ifred!

Vi har äntligen kommit hem från sjukhuset.

Tre dagar med dropp, miljoner stick i fingret (minst) och infart som ska spolas rent med koksalt och vatten och klämmas på. Isolerade från omvärlden har vi legat instängda, lille D och jag, på ett sjukhus många mil hemifrån.

Med en I-pad har vi roat oss bäst vi kunnat. Sista dagen satt vi båda med grus i ögonen efter på tok för många timmar framför tv och I-pad.
Det hela började med några dagars sämre välmående hos lille D. En kräkning, lite hängighet, någon dags välmående och så en kräkning igen. Sedan plötsligt däckade han ihop till en liten hög i soffan. Gossfar ordnade vätskeersättning och skedmatade pojken per tionde minut. Men det räckte inte...
Lille D hade fruktansvärda magsmärtor och sov / skrek om varannat. 

Gossmor gick direkt från tävlingsmattan till orosläge.
Akuten mitt i natten konstaterade vätskebehov. Gossfar som tagit resan dit fick ta avgörandet kring resa tio mil till större sjukhus, eller hemresa med återkomst imorgon för vätskepåfyllnad. Då personalen såg det som mindre akut, tog fadern det mindre vettiga beslutet att fara hem.(vad vet en förälder, annat än att lita på vårdpersonalen)

Nu kan jag känna en hjärtskärande ilska kring det faktum att akutvården lät en fyra årig gosse med vätskebrist fara hem för att återkomma till dropp dagen efter!

Dagen efter ringde gossfar för att få återkomma, och fick en tid till klockan tio.......!
Då hade barnavdelningen inte fått några rapporter kring en fyraåring som var i behov av vätska. De ville då ta alla prover igen och droppet kom inte på plats förrän till klockan tolv. Tolv timmar efter konstaterad dålig vätskebalans!

Lille D var fortfarande omväxlandes sovandes / skrikandes. Magen gjorde ont!
Gossmor kom in för att avlasta sorgsen pappa på eftermiddagen och vid klockan åtta fick jag nog! Då hade gossen fått nåstan en liter vätska och skrek fortfarande så fort han vaknade. Avdelningen skulle stänga en timme senare och frågan låg kring om vi skulle hem eller vidare till annat sjukhus.

Med gråten i halsen ställde jag personalen mot väggen och frågade hur länge de tänkte låta min son ha så ont?! 

Jourläkaren inkallades och akutprover togs, innan sjuktransport tog oss den slingrande tiomilafärden till det större hospitalet. Tack och lov att liten sov.....
Där stängdes vi in och ytterligare närmare två liter pumpades in i den pyttelilla kroppen, under två kommande dygn.
Liten fyra årig gosse i skräddarställning, fick sitta på bebisvågen för vikttagning. Liten, som blivit ett kilo mindre. Känns ganska så mycket på en redan ynklig pojk.

Men nu är vi hemma. Flocken är samlad. Och älskad liten bror huldas runt av många bröder.

Och den där tävlingen...
Inte vann jag en enda match. Men vad gör det?! Jag lärde mig massor! Och jag kommer pröva igen.
Men matchen i sjukvårdens salar, den tog vi! Lille D och jag....