Ibland är det rätta samtidigt det svåraste.....

Med tårarna rinnandes har jag samlat ihop mitt lilla valiums tillhörigheter, för att släppa honom vidare till ett pensionärsliv i lugn och ro. För att jag älskar honom så mycket. Och för att han är värd det.

Min lilla fyrbenta Poker är värd det allra bästa!

Som litet marsvin ramlade han in över våran trapp och tog mig med storm. Gav upphov till känlsor jag inte ens visst att jag besatt. Och de var inte alla av godo. En liten terrier kan vara nog så påfrestande!

Men att tillsammans lära sig att tackla alla frestelser och hantera alla motgångar stärker i slutändan mer än det tär.

Om man bara håller ut och ger sig den på att lyckas!

Minns hur vi så gott som bodde de första åren på gräsmattan med träningsscheman i handen, godis i fickan och bebisar tumlandes omkring oss. För det var just så; Poker & jag och alla barn.

Barnen sov middag i vagnen, och jag och Poker vandrade timvis i skogen. Lärde oss ignorera hästskit och dofterna från alla vildsvin och mufflofår.

Mitt enorma intresse för inlärning fick mina vänner, och framför allt Poker, att öppna mina ögon för utbildning. Och därav är jag förhoppningsvis färdigutbildad problemhundskonsult så småningom.

Att jobba med hundar med problem är ett stort ansvar. Att kunna se till möjligheterna till bättring, men även att, i de fall det behövs, inse att lösningen kan kräva något annat än träning.

En gammal trött hund som orkat med lekfulla barn i hela sitt tioåriga liv. Som hängt på barnfamiljens upptåg och mattes infall i träningssammanhang, har rätt att till slut säga "Stopp! Nu vill jag inte mer!"

Och där står vi idag. Poker att sagt ifrån. Nu känner han att det räcker.

Då inser jag att träning är onödigt och avdelningar av hus och hem kommer inte heller ge honom den frid han behöver. Så ett liv hos en pensionerad moder är helt ultimat. 

Och jag kan verkligen känna mig lycklig över att han ändå finns i min närhet och kommer att besöka oss med jämna mellanrum.

Fast någonstans inser jag att vårt liv tillsammans är slut. Och det är en ofantlig sorg......