Skogen är mossigt grön och det enda som hörs är vårfåglarnas kvitter. 

Älskad fyrfoting skuttar glatt omkring och liten tvåbent knölar efter. Ner i mossan, över fallna grenar och genom plasket.... Eller där hinner jag upp och stoppar. Faktiskt.

Idag är sista dagen för denna gång. Efter skogsturen är det dags för min lille vän att åka hem till pensionärslivet igen. Det känns tungt. Och bra på samma gång. För jag vet nu, att i lugnet hos mormor mår han allra bäst!

Vi promenerar till skolan för att hämta storebror. Lille D tar sin cykel.
Eftersom lunchen oftast inte blir innan ett för oss, tar han också med sig ett äpple. Han äter det i väntan på att brorsan ska komma. Han är cool...

Solen lägger sin varma hand över oss. Men endast för kortare stunder. Som för att påminna oss om dess existens. 
Vi minns den värme som en gång fanns. Vi minns...och vi längtar... 
Längtar till vandringar längs skogstigar med tältet på ryggen. Längtar till att få njuta av vistelsen i nuet. Av upplevelserna som kommer av att ha flera timmar, dygn att bara fördriva i en spartansk tillvaro.

Tills dess får vi njuta av annat!
På lördag är det tävling och jag börjar sakteliga känna av det i nerverna. Men det ska bli så himla skoj!