Mörbultad och öm vilar jag min kropp för natten. Små blånader anas på spridda ställen och fingrarna värker lätt. Tungt sjunker jag ned i madrassen och njuter av den djupa sömnen som sakta sveper över mig

Okej. Jag håller med. Man ska aldrig ge upp. Men jag tror inte på att klösa sig blodig dit man vill heller...

Att inte ge upp handlar mer om att hålla hoppet uppe, än om själva kämpandet. Tror jag.

En dröm och en önskan gör livet större. En vision om en framtid och ett mål med sin vardag, gör det lättare att kliva upp varje måndagsmorgon. Annars blir livet snabbt både meningslöst och fruktlöst...

För att styra mot sitt mål måste varje steg vid var livskrön riktas ditåt. Ofta får man vandra längs en otrampad stig.

Ofta stöter man på trubbel och hinder. Ibland känns de övermäktiga.

Kanske de till och med är övermäktiga ibland! Det kanske inte går att komma förbi! Är det då lönt att stå och stånga sig blodig bara för att man aldrig ska ge upp?!

Nej, det tror inte jag....

Vid de tillfällena måste man inse sin begränsning. Det krävs kanske en omplanering och en helt annan väg för att om möjligt nå ett mål i närheten av sin dröm. Är det att ge upp att ta några steg tillbaka och lägga om rutten? Nej. Det är ett vägomval.

Att ha tillit till det stora, är också ett val. Att sträva mot målet men vänta ut tiden, se hur allt faller på plats.

Gå mot din dröm. Men ha tillit. Var sak har sin tid....