En bit ur mitt liv

Alla inlägg under september 2012

Av Kattis - 23 september 2012 08:08

Avslutade gårdagen i bastun. Värmande och rogivande.

Efter en hel dag i en högljudd dojo. Där mängder med barn och ungdomar ställde upp på den tredje delen av årets pokaljakt i Norrköping.

Judokast och fasthållningar. Kamp till tårgränsen, med en aldrig sinande vilja.


Att se hur barn kan kliva upp på mattan, gå in i en stenhård kamp och ge järnet in i sista sekund. Och direkt domarn bryter för avslut, släppa fighten och artigt gå fram och hälsa och tacka för en god match. Det är underbart!

Man blir otroligt stolt både som förälder och klubbmedlem!


Det är något alldeles speciellt att vara på en tävlingsarena. Jag älskar att sitta och känna på energin och titta på alla upprymda tävlare!

En vibrerande stämning fylld av spänning, drömmar och vilja....




Av Kattis - 22 september 2012 07:07


Här jobbar vi på stoppsignalen för andra gången. Det vill säga att så fort Freja rusar mot ett barn för att hoppa eller springa efter, så ropar jag "stopp" och då vill jag att hon ska hejda sig och ta kontakt med mig istället.

Vid detta träningstillfälle fick jag endast möjlighet att träna på stoppet en gång. Helt enkelt på grund av att hon snappat upp att det inte är okej att rusa efter springande barn. 

Hon har dessutom själv lärt in sitt skvaller. Att så fort hon ser fladdrande barn, struntar hon i att rusa dit, och tar kontakt med mig direkt istället!



Freja 13 veckor.  

Av Kattis - 21 september 2012 10:35

Det var en kall morgon. Luften bildade rökmoln när den andades ut genom munnen.

Löven börjar sakta täcka marken och prasslar så där mysigt när man vandrar över dem. De färgar vägen framför oss i en underbar blandning av rött och gult...


De äldre gossarna har redan fladdrat iväg till skolan. De har bråttom. Inte på grund av tidsbrist, utan för att de vill hinna spela fotboll med polarna så länge som möjligt innan det ringer in!

Vi andra vandrar sakta efter. 

En skön promenad i den något kyliga morgonluften är en perfekt start på dagen. Väcker alla sinnen och fyller hjärnan med nytt friskt syre. Gör den redo för en ny spännande skoldag.


Vid skolan lämnar vi storebror i sällskapet, och vänder om hemåt igen.

Lilla Freja får sitt lilla morgonpass av passivitet bland rännande, tjoande barn. Och kontakten får vi jobba på hela vägen därifrån. Det är inte lätt att vända ryggen till allt spännande och bara gå!

Ibland får vi bära en bit för att komma längre ifrån störningen.


Vi har jobbat på det där. Att kunna strunta i springande barn, eller att stoppa upp om vännen blir sugen att haka på och springa efter.

Och det är så spännande och lärorikt att träna en helt ny typ av hund! En, för mig, ny ras. Hon är jätteball och kul att "jobba" med.

Nu är hon ju faktiskt inte mer än 13 veckor gammal. Och träningen består till fullo enbart av lek. Lek med klicker.

Men hon snappar direkt! Hon kopplar genast ett mönster när hon fått klick för samma moment två gånger.

Hon är rätt häftig...





Av Kattis - 20 september 2012 09:46

Vad hände med att hjälpa sitt barn att klara av sin separationsångest?!


En liten fyraåring som plötsligt visar deppighet hela dygnet, och som in i sömnen är orolig inför morgondagens dagislämning, får mamma ur balans totalt!

Dagis är ju inget tvång för mina barn. Det är ju inte så att han måste gå dit. 

Men det handlar om att han behöver få lära sig att separationen från mig inte är vare sig långvarig eller farlig.

Och att han ska få möjlighet att leka med barn i samma ålder, och få komma in i en barngrupp som dessutom kommer bilda en gemensam skolklass om ett par år....


Men var går gränsen mellan den ångest som vi ska pusha våra barn att klara av, och den som visar tecken på att bli för tung för barnet att bära? Och hur hanterar vi den?

Där står vi nu, jag och min lille D. Balanserar på den vassa kanten av ångest.


Vi planerar att ta oss till dagis igen på tisdag. Och att han då bara ska vara där en liten stund, ett par timmar ungefär.

Får väl se hur detta går...


Av Kattis - 19 september 2012 22:51

Ibland är det som bortblåst. Det som är så självklart att det sitter både i ryggraden och i muskelminnet.
Fast man gör det flera gånger dagligen. Plötsligt är det borta...

Det känns alltid lika förvirrat och urbota dumt. Som att ha tappat förmågan att gå. Eller tala.
Tänker sen på det faktum att även sådant drabbar någon ibland!
Och drar en lättnadens suck när jag minns de sista siffrorna på koden...

Jag önskar att jag hade en vaktmästarstor nyckelknippa för alla kodlås, istället för att behöva hålla reda på alla dessa triljoner med bokstavs och sifferkombon för att ens kunna slå upp ögonen på morgonen!

Avskyr lösenord!

Av Kattis - 19 september 2012 10:01

Dimmiga daggvåta, ljust skära rosor. Välkomnar ögat. Bjuder till väldoft.


Gräsmattan ligger insvept i ett mystiskt dis och kylan får mig att dra in hakan.

Tidig morgon och världen sover. Vandrar ensam över gräset med en filt över axlarna. 

En spegelblank damm fylld av svävande näckrosor lockar mig framåt. 

Sjunker ner på en stenbänk och lyssnar. Lyssnar till tystnaden.


Väntar på att dagen ska vakna. Begrundar det faktum, att detta är inte mitt liv...

Av Kattis - 18 september 2012 15:35

Jag har en dröm...

En dröm som sakta försöker dra sig in i ett planeringsstadie.


Längtar efter en verklighet där jag kan planera min dröm öppet. Där jag kan fantisera och fundera. På detaljer och varianter, av min dröm. 

En verklighet där jag kan blogga om hur min dröm sakta men säkert förverkligas. Steg för steg.


Men än så länge: jag har en dröm...

Av Kattis - 18 september 2012 11:51

Himlen är lika grå som jag känner mig. Lika mulen och ostadig...


Att älska sitt barn är förenat med kamp. En kamp mot egoismen inombords, mot viljan att ständigt göra det som känns lättast i hjärtat...

Att vårda och ha omsorg om ett barn kräver mod och kraft att stötta barnet till att finna en styrka för att så småningom klara av att stå stadigt på egna ben. Att hitta en inre balans att fixa livet på egen hand. 

Att vara förälder innebär att hjälpa barnet att klara sig utan mamma och pappa...


Det är ingenting som sker vid midnatt den dagen barnet fyller arton år. Det är något som vi arbetar med från den stunden vi klipper navelsträngen. Något som vi jobbar på dagligen.

Från "titt-ut-leken" till flytten hemifrån.

Lär oss att vi finns där för varandra, även då vi inte syns. Lär oss att vi klarar oss själva, men kan vara tillsammans så ofta vi kan. Och lär oss att trivas med det.... 


Men lär vi oss föräldrar det någonsin? Kan vi trivas med att släppa taget om våra barn, och att känna att de faktiskt inte behöver oss? Jag undrar....


Efter att ha lämnat en ledsen fyraåring på dagis, med vetskapen om att det går över så fort jag gått, att han kommer ha en rolig stund med lekkamrater i perfekt ålder, känns det ändå jätteledsamt!

Jag skulle vilja göra det som känns bäst i mitt mammahjärta, och bara säga: "Äh, vi går hem istället. Jag vill inte heller lämna dig."

Men det skulle ju göra nästa separation ännu mer smärtsam för pojken. Skulle skapa en ännu större ångest över avskeden. Och om ett par år börjar han i skolan, och då är det skönt om vi kommit över det här!


För det här är ju ett steg i utvecklingen till att klara sig själv. Att kunna ta adjö av mamma, veta att vi ses om några timmar, och känna att han klarar av det.

Min egen ångest tillhör endast föräldrarollen, och den måste jag bara hantera...


Presentation


Ett liv i förändring. Från heltidsmamma till en kvinna med tid för egna intressen.

Gossarna

 

2014  

 

 

2012

 

Följ mig via Bloglovin

Follow

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13
14
15
16
17 18 19 20 21 22 23
24
25
26 27 28 29 30
<<< September 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Några egna ord

Statistik

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se