Någon meter med mattes händer dragna längs den barriga marken. En godis längs spåret och en liten hög som final i andra änden.
Det fick bli flickans första spår att prova på.
Allra första testet var ett förvirrat kontaktsökande med en och annan sporadisk nos mot marken. Men med mattes uppmuntran och beröm lyckades det bli ett mycket mer koncentrerat nosande utefter det tredje, väldigt korta, 'spåret'.
Min sötnos

Doftar....Jord. Fukt. Och fallna löv.

Djupgrön mossa bäddar in omgivningen och jag njuter. Njuter av doften av mylla. Njuter av rasslande löv, skuttande barn och virvlande valp.

Skogen är helt underbar på hösten!

Utebyxor som stoppar vätan och vindjacka som hindrar blåsten. För varmt är det inte längre. Och det är ju det som är så skönt! 

En riktigt härlig höstpromenad ska ske med grovstickad storpolo, grova kängor och en skog fylld av färg. Och självklart tillsammans med barn och fyrfoting!

Bara fyra dagar gammal var han. Pappa tog honom i knät och startade motorn.
Innan navelsträngen ens lossnat rullade lille Elvis runt på fyrhjulingen i pappas fasta grepp.
Och det har gett effekt!
Han älskar att åka fyrhjuling. Och bara han hör minsta motorburr tvärstannar han, lyssnar och klappar på huvudet och säger 'hjälm, brrm brrm'

I ena hörnet spikas det. I det andra skäller uppspelt valp. En gosse sitter och gungar medans en annan jagar strumpor ...
Det blåser inte storm. Det regnar inte. Molnen förmörkar inte världen och solen gör den inte för varm.
Det är en riktigt skön dag helt enkelt.
En dag att spendera ute. För att gunga, träna hund och bygga bord.

Liten valp älskar klickern!
Att hitta lösningar för att få den att klicka. Hon är jätteduktig och mycket kvicktänkt.
Men det får inte bli för långa stunder. När ivern kommer med gälla skall, då är det dags för paus

Det snurrar till ibland....

Står med båda fötterna stadigt förankrade på jorden. Ändå händer det att världen vrider mig lite ur balans då och då.

Inget jag skyltar med. Absolut inget jag gnäller över. Jag har en gång varit en hejare på att åka discojet!

Varv på varv och gång på gång. Kittlet i magen är en härlig känsla...

Fast ibland kan det vara svårt att veta om det är av godo, eller om det kanske rent av bör undvikas?

Livet är långt. Synnerligen för långt för att tråkas igenom.

Inte för att man därför måste kasta sig huvudstupa ut för stup, och hängandes i resårband fylla sig själv med lyckosrus. För att skapa sig själv sina egna snurrar...

Nej, våghalsighet är nog knappast något för mig! Det räcker med att ta bilen en bit utanför den bekanta kartan för att mina nerver ska börja svaja. 

Men en liten snurr här i livet kan vara nog så gemytlig. Den behöver väl ändå inte kasta runt hela livet och orsaka kaos för det?

Nej, in med fler snurrar! De förhöjer livet...

De små barnens relation med djur måste odlas under övervakning. Det kan vara bra att hjälpa hunden se barnet som en tillgång. En rolig liten människa som kan bidra med lek eller något smaskigt.
Till exempel kan man låta barnet sitta och mata hunden med leverpastej med en sked. Säg den hund som tycker illa om barnet då ;)
Idag ville lille Elvis ge mat till Freja utomhus, men tappade skålen och det mesta kom utanför. Han fick då hjälpa henne lägga maten i skålen, varefter Freja åt dem

Tar igen mig med ett stort glas kaffe med skummjölk och briesmörgås. Liten flicka ligger utslagen i sin koj...

De yngre skolbarnen har sprunigt skoljoggen nu på förmiddagen.

Horder med barn som sprungit till hög poppig musik, och ett gäng dagisbarn och diverse föräldrar och löst folk som stått bredvid och hejat för glatta livet! 

Vi kom dit i god tid för att hinna stationera oss innan allt drog igång. Hitta en plats lite vid sidan av, en bit ifrån högtalaren och på lagom avstånd från uppvärmningsarenan.

Nerslagna på det något fuktiga gräset gjorde vi oss redo för passivitets- och miljöträning på hög nivå!

Klantat mig hade jag dessutom gjort. Vilket jag insåg straxt innan start.

Godispåsen visade sig plötsligt så gott som tom! Och mina planer om att betinga in all rörighet i omgivningen med ett lugnande tuggande av gottigt, gick om intet. Kände mig som en riktigt oförberedd hundtränare....

Men,men... Fick gå all-in för lugnande signaler istället, och arbeta med kroppsspråket och ett mjukt muntligt beröm.

Jag hade ju ett fåtal godisar att ta till i början, för att i bästa mån kunna bygga en bra grund.

När barnen började springa och de drog igång musiken ordentligt satte sig tjejen upp och blev vaksam. Funderade på hur hon skulle reagera. Var det läge för rädsla och flykt...?

Men min lugnande röst och de små godbitarna fick henne snabbt ner igen, och sen var det inte mer med det.

Vi satt där. Hon låg i gräset, grävde lite, gosades och tuggade pinne. Allt medans Elvis sprang sitt eget lilla mammajogg runt några träd i närheten.

Vi såg våra skolgossar och hejade på vänner. Pratade med kamrat och skrattade åt söta trötta barn.

Och en timme senare gick vi hem. 

Det gick hur bra som helst! Och en mycket nöjd matte bestämmer att nu har vi gjort så det räcker för idag!

Räcker, och blir över....