Hemtelefonen ringer. Kollar slött numret som börjar på en mängd nollor och treor. Suckar och ber dem tyst dra åt skogen.

Det är inte ofta jag svarar i hemtelefonen. Det är sällan, för att inte säga aldrig, någon jag vill prata med som ringer där.

Varför har jag då den kvar kan man undra....

Av någon fånig anledning inbillar jag mig att om jag har kvar hemtelefonen håller sig idioterna till att ringa på den. Om jag tar bort den hittar de väl till min mobil istället. Och dit vill jag inte ha dem!

Att man har nix tycks inte spela någon roll, de hittar alltid ett skäl och ett kryphål till tillåtelse att störa och tjata på mig. Jag avskyr telefonförsäljare och irriterande människor som jag inte själv vill ha kontakt med!

Nu för tiden brukar jag bara lyfta luren och slänga på direkt, för att åtmistone få tyst på ringandet....

För att inte tala om undersökningar. Vare sig de kommer via telefon eller per post.

Slänger dem. Och får en påminnelse efter ett par veckor. Och det vore kanske inte konstigt i sig, om det inte vore för att dessa undersökningar är anonyma! Hur vet de då om jag skickat in den eller inte?!

Nej, i detta samhälle finns ingen anonymitet. Det är den största inbillningen av alla....

Bäddar ner min större gosse under filten i soffan och sätter på te.
En heldag med orienteringskartan i hand, en lång cykelväg fram och åter med tung ryggsäck och en eftermiddag med ihållande regn, tog slut på gossens krafter. Att han dessutom blivit tvungen att ta sig hela vägen tillbaka till skolan, istället för att få cykla direkt hem efter avslutad orienteringsdag, bara för att slarvig mamma missat att maila tillåtelsen till fröken....
Gossmor skäms och stoppar lite extra honung i tekoppen

Vissa dagar har man det bara. Mer än andra. Lugnet.

Känslan av njutning att i otroligt sakta mak traska hemåt. Och att undersöka varje litet spindelnät bland frostnupna grästuvor, plocka hasselnötter genom noggrant urval och spränga snöbollbär under skosulan.

Vissa dagar står man liksom mer ut. 

Eller det är fel ordval, vissa dagar vill man också njuta av daggvåta spindelnät och inte alls komma hem inom den närmsta timmen. Har ingen brådska alls till disken på köksbänken eller den våta tvätten.

Jag är nog bra på att alltid kunna se det vackra i färgen bland trädkronorna eller dimman vid skogsbrynet. Men ofta har jag ingen ro att pausa varannan meter för att undersöka något bland stenarna på asfalten. 

Men så ibland. Ibland har man det bara. Lugnet.

Och då vill jag hålla det hårt. Så att det räcker länge.

För det är dyrbart. Det där lugnet...

Pärlor i olika färger, samlade på ett halsband. Lille D sitter och räknar hur många de är.

Sexan pekar upp, och nian pekar ner...

Efter många månaders väntan har gossmor äntligen fixat hem en ny drös med pyssel(matte)böcker. Och lille D slukar dem i en rasande fart. Det gäller att bromsa lite så han inte kommer upp på för svårt för fort... Så att det inte blir tråkigt.

Undrar stilla hur många timmar jag spenderat med mina barn framför dessa matteböcker. Många, många, många. Oräkneligt många. 

Men det är ju så fantastiskt kul också!

Simon har även han fått vänta ett bra tag på nya böcker, men har nu fått de första från abakus serie. Som tur är använder de andra i skolan i år. För det har hänt att någon gosse fått en bok i skolan som vi redan gjort hemma... Tokigt. Men då får de ju bara en annan, eller nästa. Det ska ju i alla fall inte vara något problem!

Det ligger vedflisor över hela mitt köksgolv. Liten valp tycker det är mycket praktiskt med en rejäl trave pinnar i köket. Bara att ta för sig när gnagbehovet pressar på. Och bättre det än liten pojkes nalle!

Det gäller att välja sina strider....

Spiller kaffe så det rinner mellan fingrarna. 

Likgiltigt torkar jag upp det med en bit hushållspapper.

Måndagströttheten trycker ner mig i köksstolen

och jag försöker känna mig nöjd med det jag ändå åtstadkommit hittills.

Tvätten hänger och en ny snurrar.

Golven avstädade och liten fyrfoting nöjd.

Om jag nu inte får iordning något mer idag,

så fixar det sig ändå....