Med snön i drivor över axlar och rygg kom vi hem efter morgonens vandring.

Lille D började på dagis igen efter julledigheten, och det gick oväntat bra. Skönt! Jag vill ju bara att han ska få vara där med jämnåriga och ha skoj. Annars känns det ju inte värt det!

Sitter och tinar upp med dagens andra kopp kaffe. Fryser. Jätte. Mycket.

Och ingen ved har vi! Skandal!

Nästa vecka drar judon igång igen. Och jag och min tränarkollega fnular för fullt på terminens upplägg.

Han med bästa data-kunskaper ordnar program och fixar perfekta lösningar för bästa sammarbete via r-y-m-d-e-n......

Ja, eller var finns nätet egentligen?!

Och jag som inte begriper ett dugg. Och som tycker det är lika magiskt att det börjar lysa varje gång jag lyfter locket till min bärbara datamaskin, kämpar febrilt med att förstå hur jag ska hitta till olika platser och hur jag ska få platserna att förändras med olika installationer. Som jag för övrigt också måste hitta...

Ja, ni hör hur obegripligt det är!

Men garanterat blir det bra till sist.

Och garanterat blir det en lika kanonkul termin som förra! Jag vågar nog lova att den till och med blir ännu lite bättre, med bättre grupper och noggrannare indelningar. Vilket förmodligen leder till aningens minskade barngrupper och större möjlighet till översikt för oss tränare.

Det ska bli jättekul att komma igång igen!

Man stångar sig blodig ibland...

Biter sig i läppen och klöser sig vidare i ett desperat försök att komma dit man vill. 

Kämpar för att hålla drömmen vid liv.

Någonstans väger det över. Till slut är mängden energi som läggs ner långt mycket större än möjligheten till vinster. 

Kanske dags att låta drömmens bubbla spricka.

Det kan ibland vara lättare att sörja det som aldrig blev, än att kämpa i ständig motvind.

Så kom livet och knackade på.
Rörde om i grytan, och förvandlade den allra klaraste soppan, helt grumlig.
Smaklig måltid, sa han när han gick.
Och godare soppa har jag aldrig ätit...

En väl igenkänd känsla av träningsvärk i hela ryggen har jag med mig från uppvaknandet. Så där lagom stel och manglad. Det är härligt att känna att vi kommit igång igen ordentligt!

Idag är det terminens första fredag och även det känns riktigt bra! För jag är trött, väldigt trött...

Jag har äntligen hittat filmen "Modig", som vi såg på avslutningslägret innan jul, och som jag längtat efter att få se tillsammans med familjen! Hoppas på att få se den ikväll :)

Fram tills dess planerar jag att ta det lugnt. Promenaden till skolan i morse var allt annat än skön. Kall blåst och yrande snö rakt i ansiktet. Och det tycks inte avta heller. Så det blir nog latmansköra med bilen för upphämtning av skolpojken sen i eftermiddag!

Säkert är det också nyhetens behag, men det är ändock ett gäng gossar som iförda sin judo-gi's rusar ner för att träna judo på den nya mattan flera gånger per dag!
De är otroligt söta, och tar det på yttersta allvar, när vald ledare instruerar sina bröder till olika övningar och tekniker.

Fadern i huset gör sitt bästa för att få upp högtalare och tv på väggarna så snabbt som möjligt. Tanken är ju att det ska vara ett kombinerat tränings/biorum. Men om sanningen ska fram tror jag att grabbarna är vore nöjda med enbart matta för ett tag framöver

Idag drar det igång! Den nya terminen på vår kampsportsklubb.

Och nu börjar allvaret! Nu kör vår tränare, Bruno Matias, igång sina "crazy training"-pass för att trimma oss inför den stora  bjj-tävlingen i mars!

Förra året hade jag inte tränat bjj mer än några månader innan tävlingen och det var av naturliga skäl min absolut första bjj-tävling. Min första tävling överhuvudtaget faktiskt!

Och jag hade därför inga som helst förväntningar eller krav på mig själv eller min prestation, utan såg det mer som lärande och erfarenhetsuppbyggande.

När jag klev upp på mattan inför första matchen var det med chock jag kände adrenalinet spruta ut i kroppen och hur kraften var förbrukad efter två minuter. Men jag höll ut machen igenom och behövde aldrig submitta. Fast min motståndare, med något mer tävlings- och träningserfarenhet, samlade poäng i en rasande fart. Och jag fick förstås inga alls....

Men jag kan inte säga att jag var ens en smula besviken! Jag var så nöjd över mitt mod att ställa upp =)

Och på en tävling ett par månader senare var mitt mål att inte förlora lika stort. Och då lyckades jag hålla emot alla poängförsök, så min motståndare vann enbart på en fördel.

Det betyder att hon gjort ett bra försök till poäng, men misslyckats!

Då var jag supernöjd! Jag kände mig till och med som en vinnare!

Sen dess har jag inte tävat mer inom bjj. Men inom judo. Det var då jag vann DM!! =) 

Och det trodde jag aldrig!!

Under detta första år som bjj-tränande har jag lyckats gradera ändå upp till fyra streck på mitt vita bälte! Känns smått overkligt! Men det höjer ju kraven på mig själv, fast jag vill inte lägga ribban för högt. Med risk att tappa modet...

Men detta år blir mitt mål på nästa bjj-tävling att lyckas ta poäng på alla mina matcher.

Och att vara mer fokuserad på just poäng-positioner!

Så ikväll börjar det! Crazy training.....

Ofta får jag kommentaren, av främmande jag möter på promenaden, att 'åh, vilken lycklig hund!'
Och bland alla berömmande 'gullig', 'söt', 'duktig' och 'fin' så smäller det hundra gånger högre!
För visst vill jag att min älskade Freja ska tränas väl för att kunna uppföra sig artigt och vara en trevlig hund i samhället. Men viktigast av allt: jag vill att hon ska vara lycklig!

Det känns tyvärr rätt ofta som en bortglömd del av önskningarna kring hundägandet. Ibland tycks det som att tankarna med att leva med en hund kretsar kring att visa omvärlden att man har makten över en annan levande varelse. Att viljan ligger i att kunna knäppa med fingrarna och få sin hund att blixtsnabbt utföra önskat moment.

Jag hyser en förhoppning inför framtiden om att all 'feel-good'-mentalitet också ska smitta av sig på hundvärlden!
För viktigast av allt är lycka och livsglädje-också för en hund