Klockan närmade sig matdags och gossmor klädde lille E för att ta en eftermiddagsrunda med rufsen. Glädjande nog bestämde sig även Samuel för att slå följe.
Inte gick vi långt, men inte gick det fort heller, när liten gosse promt ska traska själv. Och klättra i snöhögar, och gömma sig för alla bilar som kör förbi på andra sidan gångvägen. Kanske tog det oss tio minuter. Kanske en kvart.

Väl hemma väntade hur som helst en ögonbrynshöjande överraskning.
På köksbänken stoltserade skål efter skål fylld med allt som tänkas kan vara gott till taco!
Det var fint uppskuret, och inte ett spår av skräp eller kladd fanns att finna!

För gossmor återstod endast att steka köttfärs.
Gossarna från promenaden tog sig an den anrika uppgiften att duka det stora svarta bordet.

Jag blev väldigt glad och imponerad över mina älskade gossars initiativ och ordningssamhet!
Och inser i samma andetag att ja, så stora är de nog nu

Efter två skolvandringar och hårt mötestränande är liten rufs helt utslagen

Hemkommen från pulkafärd till skolan, med liten studsig rufs vid sidan. Att gå bredvid dragandes pulka är inte så lätt i början. Både spännande och läskigt på samma gång!

Men detta var tredje gången så det går bättre. 

Vi fick träna ordentligt på att gå vid sidan, "här", förbi skolbarn och byggare. Och det med en glidande pulka bak ryggen! Mycket duktigt, om än inte perfekt!

Nästa år räknar jag med att hon kan hjälpa till att dra pulkan lite själv också =)

Efter att ha färdigställt det som färdigställas bör, vilket var rätt snabbt gjort denna sköna fredag, så tar vi nu en liten mysig mellisstund på var sitt håll. Jag och lilla Elvis.

Han framför sitt program och jag framför mitt. 

Och Freja...ser till att vara med på sitt sätt. Att hon inte sitter i knät på Elvis och tuggar smörgåsen i andra änden, ser jag som ett jättestort framsteg!

Fast skulle fatet lämnas på golvet, skulle det vara tömt på godsaker snabbare än kvickt.

Men vi kommer dit, vi tar det bit för bit...