Nu får det vara nog! Nu får snön ta och töa bort!

En klunga barn klättrar omkring på snöhögen ovanför skogsdungen. Mina allihop.
Ibland förvånas man själv över hur många de ser ut, när de tumlar omkring utomhus tillsammans. Eller när man plockar fram glas till middagsbordet, och finner sig själv balanserandes på högre staplar än man egentligen ens törs bära.

Minns en gång för många år sedan. I en annan tid, ett annat hus och ett annat liv. Då renoveringen av den minimala hallen krävde ny möblering.
Turen till det stora blå möbelvaruhuset fyllde den lilla familjens bil med en garderob och lite annat smått och gott. Bland annat korgar att förvara barnets mössa och vantar mm i.

Det enda barnet skulle ju ha syskon. Så klart!
Men hur många fick väl framtiden utvisa. Trodde mannen.
Den blivande gossmor inhandlade sex korgar på en gång. För så många barn skulle framtiden utvisa. Det visste hon.

Och nu plockar jag runt bland dessa korgar i hallen och inser... att tiden gick rasande fort

Att jag aldrig vill gå till läkaren kan ju ha sina orsaker... Förutom att jag inte vill vara sjuk eller ha sjuklingar hemma förstås!

Men bara detta att man ska behöva vänta på att bli uppringd avskyr jag!! Å det grövsta!

Jag vill ha kontroll på när jag ska prata i telefon om något som kräver min fulla uppmärksamhet.

"Vi ringer upp dig på blablabla ungefär klockan halv fyra i eftermiddag." Vad i helsike gör jag kockan halv fyra i eftermiddag?! Jag kan för tusan stå mitt i kön på Ica. Eller nej just det, det måste jag anpassa då. Och se till att ha ledigt när doktorn behagar ringa!

Det går inte alltid att anpassa allting. Jag kan precis vara och hämta barn i skolan. Med fladdrig valp, gnällig storebror och ett skolbarn som har tusen och en saker att berätta om sin dag!

Då, mitt i värsta alltihopa, ska jag bara stanna tiden och få alla och envar att tyst och snällt stå och vänta, så att jag kan prata med tant doktorn om mina privata problem. Mitt på torget i centrala byhålan!!

Eller nej, det måste jag förstås anpassa då! Och ta bilen bara för att....

Jag är så trött på att vi medborgare ska stå med mössan i hand och snällt vänta på vår tur. Om vi ens får någon!

På vår lilla lokala vårdcentral till exempel, som jag hört till den senaste femton åren, har jag inte träffat samma läkare två gånger! Och då överdriver jag inte det minsta!

Det är bara AT-läkare som stannar i max ett år innan de drar vidare till roliga utmaningar. Inte några läkare man tar barnen till om de blir sjuka precis! INTE! Då ringer man och tigger tid på annan ort.

Nu behövde jag en tid för ett återbesök då jag strular runt med min fötter, men när till och med tidsbokningen i telefon sitter och suckar över att läkarna ju aldrig där! Att hon faktiskt uppenbarligen har stora problem med att hitta en tid i almanackan hos en läkare. Naturligtvis inte till den jag var hos tidigare. Men till den jag hör kanske.

Ty det tycks faktiskt vara så....att jag hör till en läkare... Spännande.