En ny lärdom har jag fått. En ny förståelse för vem som befinner sin innanför all denna lurvighet.

Jag har tydligen en liten väl kvalificerad inbrottjuv här hemma!

Imorgon bär det av till årets första pokaljakt i Norrköping. Årets första judotävling.

Inför det har det köpts in lite festligheter. För tävling är fest! Kalas och festival!

En stor trunk att ställts in i köket. En rejäl väska att packa alla gossars gi(judodräkt) i, och vattenflaskor, drickor, frukt och en redig trave kexchoklad.

Liten lurv har visat god karaktär i förmågan att låta bli sin egen godispåse som legat på soffbordet en hel natt.

Och hon nosade bara liiite försynt på icakassen med grillade kycklingar i, och vände sen förståndigt om och gick därifrån. 

Så inte tänkte jag på att vara så rädd om den där trunken med äpplen i. Och kexchoklad. Drog igen dragkedjan och fortsatte med mitt.

Lurven hade ju till och med ett eget öra att tugga på, som hon lyckats få lille D att hämta ur hundlådan!

Lunchen intogs och disken plockades undan. Lurven var sysselsatt i vardagsrummet. Med sitt öra. Trodde jag.

Till slut gick jag så in dit, för att hjälpa Elvis med en film. Och där. På sin egen lilla picknickfilt, ligger lurven och glufsar förnöjt i sig min kexchoklad!!

Efter smått oroat samtal till veterinär, för att försäkra mig om ofarligheten i en kexchoklads nerfarande i en fyrbents mage, kunde jag bara konstatera att hon, min lilla bus, är kapabel till mycket mer än jag trodde....

Trött och slutkörd efter dagens träning.
Efter ett judopass med väl sittande tekniker och en mycket skön stående sparring. Fick in bra kast och kände mig riktigt nöjd!

Sen direkt in i bjj.
Knepiga tekniker som inte ville flyta på. Och sparring med de bästa, som bollade runt mig som en lappavante...
Dock fick jag in en av dagens nya tekniker direkt på sparringen. Och det, det kändes gött

Mellisen står framdukad, och energinivån ökar i takt med att antalet hårdkokta ägg i skålen på köksbänken minskar.
Det droppar från taket utanför köksfönstret, och ända bort till mig kan jag se den trånga bilsamlingen utanför blomsterhandeln.
Folk vallfärdar för att köpa vackra blomster, påminda av almanackan om att bevisa sin kärlek.
Det känns nästan sorgligt. Men mer irriterande och löjeväckande!

Om det behövs en dag i kalendern för att komma ihåg att värdesätta varandra, undrar jag om det finns någon äkta känsla bakom tanken! Eller vilken tanke?
Det finns ju ingen egen tanke i att, med gigantiska annonseringskampanjer framför ögonen, följa i detta lämmeltåg efter konsumtionssamhällets pipa! Deras största försäljningsknep genom tiderna.
Att köpa sig till kärlek och lycka.

Likt ett lemmeltåg följer alla dessa tankelösa själar detta monstruösa konsumtionssamhälles årliga försäljningsknep nummer ett!

Köp ditt samvete rent!!

Nya prövningar. Utmanande övningar. 

Att pressa sig till att våga göra något nytt, något som får nerverna att vibrera och modet att tryta, är otroligt berikande. När man vet att det egentligen inte finns någon fara för säkerheten, mer än ett eller annat blåmärke. Och ser vänner klara det läskiga momentet flera gånger om alldeles intill. Då kan man, med modets hjälp, lyckas växa riktigt bra...

Står med fast grepp om min motståndares knän. Han ligger på rygg med böjda ben.

Jag trycker ner hans ben mot golvet för att hindra honom från att lyfta dem.

Bestämt sätter jag ner huvudet i magen på tränarkompisen. Andas. Samlar mig. Pressar undan rädslan.

Och sparkar ifrån med benen och kommer upp i huvudstående. Spänner hela kroppen och försöker så kontrollerat jag kan falla över i brygga. Över min kompis huvud...

Jag vet inte vad som är läskigast. Att kämpa mot sin rädsla för att utföra ett moment själv, eller att bara ligga där på rygg och våga låta kompisen falla rakt över mig. Det går inte att hindra det där löjeväckande tjejskriket från att smita upp ur min hals! Och att låta bli att skratta! Jag skrattar så jag nästan får ont i magen!

Det påminner om känslan av att åka berg-och-dal-bana. En kittlande blandning av skräck och förtjusning.

Så är det att träna bjj. En konstant längtan till nästa träningspass!

I en gungstol på verandan. I solen framför en grönskande äng, med en vacker stickad filt över knäna. Sakta gungandes. Ansiktet skuggas av en slokhatt.

På det lilla bordet bredvid står ett glas rosé som det sakta sippas från. Njutningsfullt.

Ängen är fylld av barnbarn. Spingandes, skrattandes, busandes och lekandes. De är många.

Det flyttas runt bord och dukas med stora blomsterbuketter. Plockade av barnahänder. Rufsiga och ojämna och alldeles underbara. De doftar ljuvligt.

Det är de egna barnen och deras respektive som slänger dukar över borden, lägger fram bestick och ställer fram glas. 

Från köket hörs skrammel och rörelse. Mat förbereds och min älskade kommer ut med ett litet smakprov. Och en kärleksfull kram.

Detta har vi åstadkommit.

Så ska det vara att bli gammal. 

Full fart på mattan var det inte riktigt igår. Barnen tycks ännu lite trötta efter jullovet!
Men det finns ändå stunder med kraft

En helt vanlig morgon. En helt vanlig måndag.

Planerar judopass med kast och svep, blandat med tvätt och disk och mellis.

Känns skönt med en helt vanlig vecka...