Det är ett år sedan jag fick mitt första streck på bjj-bältet. 

Jag har nu hunnit få inte mindre än tre streck till. Ändå ligger jag i en fas då jag känner mig sämre än någonsin...

Det kommer alltid tider då det går bättre eller sämre. Då tålamod och träningsglädje utmanas och testas. 

Ibland känner jag bara för att ge upp och tänker att varför ska jag syssla med något som får mig att känna mig usel.

Då är det helt underbart att ha så härliga och omtänksamma tränare som jag har. Som fångar upp mig och säger mig några kloka och godhjärtade ord, som får mig på rätt spår igen.

Som får mig att inte vilja ge upp...

För det som skiljer den som får svart bälte från den som "tränade i några år, men slutade vid grönt bälte för att det blev så tråkigt", är kraften att fortsätta fast det känns som att man inte kommer någonstans!