Livet...
Tänk den som ändå fick träffa sig själv på gamla dar. Som fick möjlighet att läsa ur facit, fick en chans att redigera sitt livs manus...

Vi ska leva här och nu. Njuta av dagen, stunden, minuten.
Och det är jag med på. Försöker krama ur det mesta ur livet.
Men viss framförhållning krävs ändå!
Jag måste planera för morgondagen. Nästa år och de som kommer därpå.
Eller?

Och (kan det vara en tidig fyrtioårskris eller en sen trettio) men vad ger mig vetskapen om att jag njuter på rätt sätt? Tänk om jag kämpar på och satsar all min energi och livslust på fel kort?
Hur vet jag att jag lever livet rätt?!

Själ och hjärta går ofta hand i hand. Men intellektet stoltserar oftast ensam.
Kan man få ut minsta lilla droppe ur livet när dessa tre inte vandrar sida vid sida...