Träning, med mål till rörelse. Inget annat.

Att lära sig att det är roligt att röra sig. Det är det som är vinsten. Punkt.

Barn som tränar ska göra det för att det är kul. Det är då de vill fortsätta. 

En del är födda med en vilja till kamp. Till tävlan. Men bara en del. Och det är bra så.

De som vill tävla ska få göra det, då det höjer deras glädje till rörelsen. De andra ska slippa, för det sänker istället deras glädje!

Fokus ska ALLTID ligga på glädjen!

Det ska absolut aldrig finnas något likhetstecken mellan träning och tävling. Aldrig finnas någon slags oskriven regel att träningen enbart är till för att höja tävlingsresultaten!

Hur finner man glädjen? 

Att känna sig delaktig, känna sig betydelsefull, känna sig sedd. Inte bara känna sig duktig!

Att känna sig duktig ger en viss glädje, men en ännu större press. För då kommer kravet att alltid visa sig lika duktig, och  sen bättre och bättre. Och sen helst bäst....

Då blir det genast svårt att tackla svårigheter och nya träningsmoment. För vem kan vara bäst på allt som är helt nytt?!

Och sååå.....försvinner glädjen...

Visst ska man berömma sitt barns färdigheter. Men med måtta! Om vi höjer vårt barn till skyarna för guldmedaljen blir pressen för att vinna en till, vid en evenuell ny tävling, nästan ohanterbar!!

Att som förälder påpeka alla fel barnet gör på sin träning är aldrig någonsin okej! Aldrig!! Det är bättre att låta sitt barn förstå att man såg hur svårt någonting var, då visar man sin uppskattning för hur barnet försökte. För det är ju det som räknas. Viljan till att försöka! Viljan till rörelse...

Och det viktigaste av allt; visa att du såg ditt barns glädje!! Glädjen till rörelsen....