En del av sommarlovet har vi hängt upp gossarna på klippväggen. Gossmor väljer att titta bort

Tisdag. Sol och lagom varmt.

Rönnbären har börjat lysa i sina klasar i träden och luften bleknat. Det känns att det är höst...

Började dagen med en promenad till dagis, där jag även denna morgon fick uthärda känslan av att lämna gråtande liten hjärtevän i annans famn. Fann en aning tröst i det faktum att jag faktiskt hade en uppgift för dagen i övrigt.

Men smärtsamt var det!

Fortsatte med en aktiv hundpromenad med diverse träning i störande miljö. Linförighet längs en trafikerad väg och förbi byggplatser med grävande, mullrande fordon, kan vara en riktigt krävande uppgift!

Det faktum att hösten är här, känner jag enbart stark glädje för. Finns ingen mysigare årstid!

Dock, för allt har ju även en baksida, tenderar det att bli aningen fuktigare ute. (nähä?!)

Vilket i sin tur tenderar att blöta ner min kära fyrfota väns tassar och päls i allmänhet. Och som råttanAllting har en ba på repet har sanden då en väl inövad förmåga att liksom hänga med vätan upp i pälsen och hela vägen in i huset. Var den där sanden kommer ifrån vete katten, men upp i pälsen kommer den!

I hallen hänger det förstås en rejäl blå handduk som vi torkar av det värsta blöta med. Men...

Sanden hänger lik förbannat kvar i pälsen! Och behagar inte lossna förrän tjejen torkat helt.

Så någon timme senare ser det ut som en sandstrand i mitt kök.

Och ni som känner mig ordenligt. Ni vet vad jag tycker om sandstränder...

Liver spinner på värre än de bästa brakedancers...

Och det är inte alltid lätt att hänga med...

Nu har denna familj börjat leva i en ny era. Minstingen har börjat dagis. Och mamman börjat söka jobb.

Nu är det inte tänkt att jag ska börja jobba heltid, knappt ens halvtid. Det skulle nog inte funka med allt annat som ska hinnas med. Och det är inte heller något jag alls vill. Vill väl inte ens detta egentligen...

Men lilleman är nu tre år och vårdbidraget är slut. Så nu behöver vi få in lite pengar på annat sätt.

Sen ska man väl säga att man tänker på sin pension och allt sånt, bla bla bla... Kvinnofälla, bla bla bla... Äh!

Jag ska väl vara, och är naturligtvis, otroligt tacksam, lycklig och stolt över att vi lyckades ge barnen en heltidsförälder under så gott som tretton hela år. Och planerar i fortsättningen att ge dem en förälder att komma hem till direkt efter skolan. Så att det fortfarande finns någon att påminna och hjälpa till med läxor, mellis med mera.

Skolbarnen ska inte behöva märka någon skillnad.

Det är bara de minsta. Lille D har fått utöka dagisvistelsen med två dagar till i veckan. Vilket visat sig enbart positivt, då hans kontakt med kompisarna stärkts och hela dagissituationen blivit rakt igenom trevligare för honom.

Minstingen Elvis, däremot, har ju fått börja dagis ett år tidigare än alla andra. Som treåring.

Han har varit jublande glad och lycklig över detta. Till idag. Den åttonde dagisdagen.

Då kom bakslaget. Gråtande fick jag lämna liten kille som inte alls ville vara kvar när mamma gick...

Gossmor kom hem till tomt och tyst hus med tårarna rinnande nerför kinderna och kunde inte känna någonstans att det fanns någonting bra med denna nya livsstil. 

Barn hör ihop med sina föräldrar. Vad ska man annars skaffa barn för?

Ont gör det nu...