Några få timmars sömn, desto fler pannkakor och sen drar vi till kompis för en sväng i skogen.
Herr Vind slog visst följe.

Natt. I en del av världen. En annan jobbar.

Mörkret börjar redan ge vika för morgonljuset. Att jobba natt går så mycket lättare när nätterna är korta!

Barnen tumlade runt som de nu brukar göra på judomattan på altanen.
Då fick gubben en lite rolig ide och vi tog ett gruppfoto. Har vi aldrig gjort faktiskt, på detta sätt!

Så här är vi - judofamiljen!

Ännu en morgon på altanen. Med filt. Under tak.

Regnet har vräkt ner av och till natten igenom. Marken är genomblöt och luften ännu fuktig.

På gräsmattan intill mig myser fyra små killar i tält. Kurar ihop sig i sovsäckarna och tjattrar.

Det var de tre stora som skulle spendera natten under tältduken, men det blev endast två som sov kvar. Så är det alltid. De som börjar är sällan de samma som avslutar...

Inatt är det tre andra gossar som ska sova tält. Vi får väl se vilka som vaknar däri.

Gammal bild från förra året. Men samma tält.

Torsdag. BJJ.

Nu är det drygt två år sen jag klev in i mitt första bjj-pass. Två år som snabbt formade en livsstil.

Minns den allra första tiden. Då jag inför varje bjj-pass klev upp på mattan alldeles skakig av adrenalin och nervositet! Pirrig genom kropp och själ, och lycklig i varenda cellkärna!

Nervositeten har bytts ut mot trygghet. Men den enorma lyckan finns kvar!
Jag tror inte att min stora kärlek till bjj enbart beror på idrotten i sig självt. Utan till mångt och mycket ligger det nog i just vår klubb och förening!
De underbara människor jag mött genom åren och lärt mig tycka så mycket om. Som lärt mig om sporten, men också om gemenskap och samhörighet. Om glädjen i att höra till.

Nu tränar jag ju inte bara bjj i vår klubb. Utan även judo och till viss del mma. Men det är i det stora hela med samma gäng och samma härliga personligheter.
Och det är ren lycka var gång jag får möta dem på mattan!

För som någon en gång uttryckte det; 'Lycka är att tillhöra en gemenskap!'

Invirade i filtar njuter vi av morgonsolen i hammocken, jag och mina små Mowglis.
Frukosten har vi redan fått i oss, fast klockan inte ens är nio. Hungriga som vargar slukade vi i oss första bästa brödbit då vi kom upp ur sängen!

Idag är en helt vanlig, mulen torsdag. Med undantaget att vädret är strålande solsken. Filtarna blir snart ett minne blott.
Ikväll är det dagisavslutning för lille D. Det ska sjungas, delas ut pärmar och avtackas sexåringar som till hösten börjar skolan. Lille D är en av dem.

Lille D börjar bli stor nu...

Jag är stolt moder till en judofamilj. Fyra av gossarna är medlemmar i kampsportsföreningen och den femte läggs snart därtill. Och då jag själv är mer än aktiv i samma förening, inte bara som medlem utan även som väldigt engagerad tränare, är det rätt givet att vi har vår egen lilla judomatta här hemma.

Nu sommartid används den utomhus på altanen. Den läggs ut innan jag ens hunnit få igång rösten på morgonkvisten och utnyttjas sen flitigt dagen igenom. Och med ett gäng grabbar i hushållet kan det tyvärr gå ganska vilt till.

Det tränas inte bara judo där om jag säger så. Även svärdsfäktning med diverse tillbehör körs ganska frekent!

Gossmor har ett härdat hjärta. Men ibland får även jag nog. Och ryter ifrån så blommorna gömmer sig...

Sommar och färskpotatis. Minns egna barndomssomrar, sittandes på klipporna utanför stugan i skärgården med potatis i en balja havsvatten. Skrapandes dem med en liten kniv med måsarna skränandes över huvudet.
Det är minnen jag vårdar...

Nu får lillpojken skrubba på trappan istället.