Jag är ingen shoppinggirl.
Gillar inte jättemycket att gå i klädaffärer och är väl egentligen nog inte speciellt modeintresserad. Ingen kan nog påstå att jag klär mig i det senaste. Jag klär mig mer i det skönaste. I det jag gillar och känner mig hemma i. Som sagt; bryr mig inte så mycket...

Något jag däremot verkligen gillar. Det är träningskläder. Och skor.
Skor har alltid varit lite min grej. Gubben tycker jag har alldeles för många. Men det tycker väl alla?!
Det är inte så att jag springer och letar skor hela tiden. Det är mer så att jag liksom råkar ramlar över par som jag bara inte kan slita mig ifrån!
Jag kan stå med ett par skor på mig i en butik i evigheter och verkligen kämpa för att gå därifrån utan dem. Men om skon bara vägrar lämna min fot, så lyder jag!

Fast nu har jag faktiskt gått för att söka mig ett par bra skor att springa i skogen med. Och med en mycket bra löpskokännare, med egen butik dessutom, i trakten blev den jakten inte särskilt lång!
Så nu står jag här som barnen. Och tar nog med mig mina nya fina skor i sömnen ?

Surplar kaffe med en hand och gosar med hårig fluff med den andra. Hammocken gungar stilla.

Någonstans klipps en gräsmatta, någonstans hängs det tvätt. Bakom mig leker egna barn på den hembygda lekplatsen.

Funderar över dagens agenda och kommer fram till att den är ganska tunn. Förutom allt det vanliga som normalt fyller min vardag har jag nog inga måsten just idag. Därför lutar jag mig tillbaka och gungar lite till.

Vattenflaskorna på plats runt midjan. Skorna knutna och vovven i selen. Ut och iväg!

Solen hettar redan efter någon kilometer och min stackars pälsklädda löparkompis flämtar protesterande. Inser att mer än en mil kan jag inte kräva av henne, om ens det. Sänker tempot och låter henne bestämma hastigheten. Det blir långsamt och jag lägger fokus på teknik mer än något annat.

Då och då fläktar det skönt, men största delen av rundan är väldigt varm. Funderar bestämt på om jag inte ska ta och klippa min lilla fyrbenta vän! Jag vill ju att hon ska orka vara aktiv även under den varma årstiden!

Varv ett snittar vi på ett sjuminuterstempo. Det blir drygt nio kilometer. Sen får vännen vänta hemma i ett något svalare kök medans jag tar varvet en gång till. Den här gången med musik i lurarna.

Ibland är det skönt att springa till musik. Till favoritlåtarna. Till de där tonerna som gör att det blir svårt att sitta still.

Jag hittar snabbt en jämn hastighet och märker efter bara någon kilometer att snitt-tempot hastigt sjunker. Härligt!! Jag kör visst ett progressivt långpass =)

Med vatten lika mycket över mig som i mig, och därtill en hel del sportdricka, valde jag att avsluta passet på arton km. Och kunde nöjt konstatera att tempot hade gått ner till 6.30 per kilometer. Så här i efterhand känner jag ju att det hade varit klokt att mätt rundorna var för sig. Men jaja.

1.58 blev tiden i alla fall. Och då vill jag ju helst få in några km till på den tiden så småningom...

Det fightas utanför fönstret. Högljutt. Klätt i svart kråkdräkt.
Orsaken ligger utanför mitt förstånd.

Själv laddar jag om med en kopp kaffe. Snart är det dags att avsluta judolägret med gradering av små andra fighters. Klädda i vitt.

Ganska skönt att jag slapp sova över denna gång. Jag sover liksom bättre i egen säng. Men egna trollungars fötter i ansiktet..

En vindlande lång rad av vitklädda barn sitter på knä längs mattans långsida. Små pirriga barn i judodräkter sitter framför oss inför starten av terminens avslutningsläger.

Vi hälsar respektfullt bugande varandra innan barnen får börja springa. Det är mäktigt att få stå som tränare på mattan med drygt trettio barn som fladdrar förbi!
Snart är kullerbyttorna i full gång, kasten viner och kampviljan glöder ikapp med grillkolen utanför.
Hamburgaroset får det att kurra i magen och det är fler magar än min som tacksamt slukar en burgare eller två när träningen väl avslutats.

Det är lustigt hur kvickt barn återhämtar sig efter att ha fullständigt kört slut på sig själva!!
Efter energipåfyllning blir det fullt ös på bästa lägervis inne på mattan igen. Och sen fyller vi på med ännu mer energi i form av godis. I mängder!! En sisådär sex kilo närmare bestämt.

Och sen. Sen säger vi god natt...
Får väl se hur det blir med den saken.

Sitter med uppdragna knän på den gamla träbänken på altanen. Sitter här och lyssnar på det lugna fågelkvittret och det avlägsna bilbruset. Sitter stilla och a n d a s…

Andas in lugnet och avslappnaden. Drar in djupa andetag av sommarlov och stillhet.

Andas ut alla avklarade klassträffar och högar av självpåtagna extrauppgifter. Andas ut alla måsten…

Igår var det skolavslutning.

En dag stor som julafton för drivorna av barn som samlades utanför skolan i väntan på den stora paraden ner mot skolscenen på ängen. Förväntan och lyckorusen trängdes i den molntunga skyn.

Regnet hotade. Men lät oss avsluta ”Den blomstertid” innan de första dropparna läts falla. Paraden tillbaka gick i ett något rörigare och hastigare tempo.

Den sista tiden har präglats av frågan kring vem som köper frökens blomsterkvast och arrangerandet av klassläger och klassbyte.

Storpojken ska göra sitt sista år i grundskolan nästa läsår och stora P avslutade femman med ett hopp till sjätte klass redan i påskas. Och trampar vidare mot sjuan direkt efter sommarlovet. Och lilla D ska börja sexårs…

Att bolla runt bland fyra avslutningar blir än knepigare då de är fem skolbarn till nästa år!

Själv har jag tragglat med att försöka jobba lite extra de timmar jag haft möjligheten. Det har varken funnits många timmar eller mycket extrajobb. Istället blev det mycket extrastress…

Vi avslutar därför det kapitlet. Innan vi får avsluta en massa andra kapitel.

Nu väntar ett avslutande av terminens judoträningar med det årliga lägret och klubbmästerskapet. En alltid lika rolig glädjestund!

Glada spralliga barn – det är mitt kall