Klockan ringer. 

Segt drar jag mig upp för att få tyst på skiten. Jag är så trött!!

Och jag kan inte begripa varför?! Lade mig klockan tio och vaknar klockan sex. Åtta timmars sömn, det är väl jättebra!

Jag borde vara pigg som en mört!!

Men det är jag inte. Kroppen vägrar vakna.

Sätter mig på knä och sjunker ner med överkroppen rakt fram över knäna. Sträcker ut ryggen och försöker väcka liv i mig själv.

Bredvid mig, på var sida, ligger en liten slumrande sötnos. Jag skulle kunna göra vad som helst för att bara få krypa ihop och gosa in mig i deras små nackar!

Men nej.

Till slut får jag upp mig själv och kommer iväg till badrummet för att göra mig iordning.

När väl jag är klar, får jag försöka göra samma procedur med de två minifigurerna som snusar i min säng. Och de vill inte heller riktigt vakna. Fast de kommer i alla fall igång bra mycket fortare än jag själv gjorde!

Och i samma veva kommer åttaåringen nersläntrande. Han ser oförskämt pigg ut!

När påklädning och tandborstning x2 är avklarat kliver jag upp till övervåningen för att kolla så de äldre herrarna också kommer upp. Men påminner mig själv samtidigt att den äldsta faktiskt har sovmorgon. "Väck honom inte i onödan!"

Tänk vad fuskigt, han Får sova...

De andra två som ska upp kan jag se är igång. En på toa och en som yrvaket tittar ner från loftsängen.

Då är det frukosten kvar.

Och sen är det bara att traska iväg till skola och dagis.

Ja. Så ser mornarna ut i det stora blå huset.