Gråten jag hållt undan så länge har gett mig alldeles ont i halsen.

Kvällens sagostund är till ända och jag drar en lättnadens suck.
Abbe har satt sig upp och äter välling med ryggen stödd mot flertalet kuddar. Han klarar sig!

Vi håller på att plöja oss igenom samlingsvolymen av Madicken jag fick som barn. Och i dagens avsnitt hittades Abbe livlös vid bryggan.
Jag må vara superlöjlig och överdrivet känslig, men när barn far illa påverkas jag starkt. Vare sig det är fiktion eller äkta.
Så idag fick jag jobba mot gråten en bra stund, det var nämligen först på nionde dagen det skulle utskilja sig om Abbe gick mot tillfrisknande eller...

Ja, ibland är sagorna uppslitande.

När du föddes och grep tag i mitt liv kände jag direkt våra ögon möttes hur jag ville ge dig allt! Så som föräldrar vill. Jag ville ge dig min tid, min kärlek, mitt tålamod och all min erfarenhet.

När du redan som liten visade mig din stora törst på kunskap och din snabba inlärningsprocess blev det en kamp att lyckas behålla din nyfikenhet, och jag matade dig med allt jag kunde komma över. Och du slukade…

När du sen började skolan blev det inte det spännande äventyr vi trodde. Tyvärr.

Att inte känna sig som alla andra har inte alltid varit enkelt, eller roligt, men du har kämpat på i ditt eget spår. Jag har försökt peppa dig med att det kommer en framtid där andra människor ingår, människor som kanske är lite mer som du. Med dina intressen.

Men ditt fokus har trots allt varit fast ända sedan barnsben, och det har du aldrig släppt!

Skolarbetet har ju aldrig varit ett problem. Men kampen om att behålla nyfikenheten och intresset har pågått. Ständigt. Och modet att sticka ut.

Nu börjar så de slutliga betygen ramla in. Och det är så mina ögon tåras.

Som du har kämpat. (Som jag har kämpat - med att försöka stötta.)

Vilket resultat du skapat! Du är en förebild!

Du. Är. Min. Stolthet.

Vinden bär med sig suset från tågrälsen då tåget sakta rullar in på station. På himlen skär ett plan genom molnen.
Fågelkvitter blandas med bruset från biltrafik. Och ändå vill jag kalla det tystnad.

På avstånd hörs dunkandet av en hammare och världen tycks plötsligt ha vaknat. I mitt stora grå hus sover ännu de tre stora medans tre mindre myser i sofforna.

Jag andas lugnet och sippar på min kaffe.
Tänk vad jag är lycklig, som kan sitta och lyssna till alla dessa ljud i stillhet.