Ställer mig på vågen och inser att jag blivit närmare tre kilo tyngre!
Förvånat inser jag att min reaktion inte blir vad den en gång skulle blivit. Snarare infinner sig någon sorts känsla av triumf. Min satsning på styrka börjar nu verkligen ge sig till känna. Både till den fysiska formen och uppenbarligen på vågen.

Kan ju vara en anledning till den kraftigt försämrade löpningen!

Förra fredagen sprang vi stadsloppet. En runda på nätta nio kilometer. Och det lät sig inte lätt göras!
Mina kamrater löpte på stinna av endorfiner och glädjerus. Alltmedan jag kämpande tog mig fram kilometer för kilometer.

Jag hade ju dessutom inte den lättaste outfiten. Batgirl. Med mask över hela ansiktet och två slängkappor på det.
Svetten rann både längs näsben och ryggrad. Vilken värme!
Och vilken känsla! Att springa gatan fram och plötsligt höra publikens jubel när de fick syn på oss. Superhjältarna, bland alla andra normala hjältar som rusade fram på sina egna världsrekord.

Alla dessa glada människor som tog emot vårt galna upptåg med öppna armar och alla barn, vars ögon sken upp som guld i vatten när deras idoler plötsligt kom och gav dem high five!
Underbart! Ett minne för livet.

Och hur kul hade vi själva inte innan då! Hur mycket skrattade vi inte åt vår uppenbarelse där vi stod tillsammans i våra Batman och Flash-kostymer!! Galet! Så tårarna rann!

Och då spelar ju hastigheten i löpsteget, eller tiden för målgång, mindre roll. Vi hade 'the time of our life' och vi gav publiken lite glädje på köpet!