Från att ha haft en ovanligt varm sensommar som aldrig ville ta slut, till att behöva byta den tunnare höstjackan till en varmare vintermodell på bara någon vecka. Det går fort mot kallt nu.

Men tänk att det kan vara rätt så mysigt ändå. Att få klä sig i lite varmare och gosigare kläder.

Var på liten shoppingtur i fredags kväll. Letade byxor till mig själv.
Har märkt att kroppen förändras. Kläderna börjar bli trånga. Skjortor har jag ju plockat bort för länge sen, de är för små över ryggen, men nu märkte jag att min höstkappa som jag fyndade förra hösten också blivit trång. Klämde i mig den ändå, men det blir svårt att röra sig. Fast den är så snygg! Typiskt!
Byxor provade jag så i mängder under shoppingturen. Tidigare har jag haft 36 eller 38, nu fick jag prova 40 och 42! Hallå! Inget satt bra!

Men till slut. På Cubus. Stretchjeans. Där jag fick rekommendationen att ta en liten storlek eftersom de töjer sig. Och de är verkligen störtsköna!
Tur jag tog två par. Bland annat ett par mörkt brunröda. Heter det burgundi?
En väldigt bra höstfärg i alla fall.

Så har jag då äntligen rensat mitt badrum på handdukar och diverse axe-produkter. Nu kan jag för första gången, med gott om utrymme, få plats att hänga upp min egen badhandduk på den uppvärmda torkställningen. Istället för att alltid behöva gå in med den i bastun.
Känns otroligt lyxigt!

Barnens badrum har med andra ord till slut blivit helt färdigt och är nu i bruk. Det är ett glatt gäng som flyttade in i det nyrenoverade och superfräscha badrummet, med extra bred kommod och spegel för gott om plats åt alla som ska stå och vaxa frisyren på morgonen.
Toppen!

Så var projektet i hamn och vi kan alla andas ut.
Till det är dags för nästa vända.

Tar igen mig på soffan en stund.
Igår var jag så galet trött att jag var en närmast otrevlig människa mot slutet av dagen. Tröttare än vanligt!
Trots det klarade jag ändå av att hålla judopasset för grabbarna i U15-gruppen. Det var bara grabbar med igår, våra få tuffa tjejer lös med sin frånvaro. Tror jag får ta de passen lite oftare för att stärka upp lite.
Jag var trött, men det var kul. Det är ett härligt gäng!

Mitt eget pass blev det dock inget av. Tjatades upp på mattan men klarade inte lång stund innan jag bröt för att åka hem och sova istället.
Fick en god natts sömn på drygt nio timmar och kunde kliva upp relativt utsövd denna lediga fredagsmorgon.
Det var välbehövligt.

Idag fick jag till ett kalaspass nere i min styrkegrotta. Axel och biceps mår bra igen och jag våga kötta på lite mer som vanligt.
Bänkpressen kändes skitbra och jag skrapade ihop fyra set med femmor på 45kilo. Så nu tror jag en ökning är nära. Kör fem femmor nästa gång och sen tar jag upp det ett kilo i taget.

Men jag känner hur totalt slut jag blir av mina pass nu för tiden. Så trött. Riktigt sömnig.
Skönt med soffslummer.

Så tänds den första brasan. Sprakande gnistrar det i kaminen.
Nu har vinterjackor tagits fram och även vantar används tidiga mornar. Det är kallt. Det är höst.

Resan till jobbet görs i becksvart mörker och det är först vid frukostrasten vi ser dagens gryningsljus. Men det gör ingenting.
För när jag går hem skiner solen många timmar till.

Allt har sina för och nackdelar.

Idag blev så rörmokeriet klart i badrumsrenoveringen. Ännu ett steg i rätt riktning. Nu är det inte långt kvar.
Sen slipper vi den evinnerliga duschkön.

Tänk vilken lyx! Två badrum.
Som vi tar som en självklarhet.

Dagen gick lunkandes fram. Hunnit ta det riktigt lugnt och haft en skönt ledig dag.

Hjälpt gossar med matteläxor på olika nivåer, allt från addition på lättare nivå till division med decimaltal. Det är kul att få jobba lite med hjärnan på det viset ibland. Och med de äldre får jag verkligen tänka till allt som oftast.
När det kommer till gymnasistens mattenivå så fattar jag ingenting. Det är långt över min förmåga. Ett språk jag inte begriper över huvutaget.
Rätt imponerande.

Fjortonåringen går ju i nian nu och ska börja välja gymnasieprogram. Vilket visar sig vara riktigt svårt. Han vet inte alls vilken väg han vill gå.
Och det blir ju svårt att försöka hjälpa till med valfunderingar då. När han är så helt planlös.
Med storpojken var det så lätt. Han hade sin plan utstakad sen han var fyra typ.
Men fjortonåringen har möte med syon snart, hoppas hon kan ge honom några bra tankegångar.

Det är svårt det där.
Jag visste bara att jag ville bli mamma. Och det blev jag. Sen visste jag inte alls utan har ju snurrat runt lite bland möjligheterna utan att fastna för nåt riktigt.
Men nu har jag ju hittat en plats jag trivs på. Nu gäller det bara att jag får vara kvar.

Förhoppningsvis får jag besked i veckan.

För två år sedan var löpningen mitt stora fokus. Jag hade haft siktet inställt på Lidingöloppet hela året och sprang lätt 17km på raken minst en gång i veckan.
Jag var i mitt livs form. Löpmässigt.
Dagen före tävlingen blev jag kraftigt förkyld och min astma därmed försämrad i samma omfattning. Att gå upp på övervåningen tog musten ur mig och jag levde med inhalatorn i handen. Det blev inget lopp.
Det blev en stor besvikelse.

Året därpå var judon mitt stora fokus. Tränade alla pass och extra däremellan. Jag siktade på gradering.
När hösten kom tog jag brunt bälte.
Löpningen hade jag naturligtvis bredvid hela tiden, men det blev aldrig några sjuttonkilometers rundor.
Däremot fick jag fler löparkompisar och vi gjorde ett stafettlopp tillsammans. Det var också jättekul.

I år har mitt stora fokus legat på styrka. Med inriktning på styrkelyft, det vill säga marklyft, knäböj och bänkpress. Jag har absolut inte några tävlingsambitioner på den fronten utan vill mer se om jag klarar av att nå mina egna mål - den egna vikten i samtliga moment.
Som en effekt av detta fokus har jag de senaste månaderna plockat bort så gott som allt annat. Det har blivit väldigt lite judo och väldig, väldigt få löptillfällen. Om några alls faktiskt.

Det har ju nu börjat göra sig till känna genom min astma som inte riktigt är överens med mina bortprioriterade konditionspass. Den har blivit sämre, mycket sämre.

Så jag funderade. Tänkte att något måste göras. En rask promenad borde inte slita så mycket på benen.
Sagt och gjort, jag klädde mig för en svettig sväng till fots och begav mig av med spotify i öronen. Laddad med inhalator, som jag aldrig behövde förr.
Målet var rörelse i 45-60 minuter.

Det tog inte många meter innan egot började gräma sig över pinsamheten att vara ute och promenera! Trots att jag tog långa snabba kliv som riktigt kändes bak i rumpa och lår.
Jag som brukar vara den som springer är nu bara ute och spatserar!
Jag höll bestämt hakan högt och trotsade mitt egna ego med tanken att jag vet varför jag gör det här och det finns en poäng med varför jag inte springer.

Det tog en kilometer. Sen sprang jag.
Men jag tog pauser. Många långa pauser av raskt promenerande.
Det kändes att det var helt olika muskler som jobbade vid löpning och gång. Så kanske var det bra att varva?
Hur som helst kom lyckoruset efter halva sträckan och jag njöt som jag inte gjort på länge. Det var en helt underbar sväng ute i friska luften!

Fick ihop rörelse i 48 minuter. Så målet blev ju nått.
Nu får vi se vad benen säger imorgon. När det är dags för knäböj igen.

Jag skönjer ett mönster.

Förra veckans marklyftpass använde jag mig av delat grepp, det vill säga en handflata mot mig och den andra vänd från mig, vilket jag endast gjort vid ett set tidigare. Och efter lyften, som kändes riktigt tunga förra veckan, drog det ju bak i ryggen enormt. Så där så jag blev riktigt rädd att det skulle smälla över i ett ryggskott!
Därefter fick jag nackspärr, på samma sida och det kröp sen ner i armbåge och bicepsfästet. Och igår på jobbet fick jag galet ont under foten. Samma sida. Det liksom krampade från stortån och in under fotvalvet.
Nu tänker jag; allt måste ju hänga ihop. Det kom från tunga marklyft med ny teknik!

Dagens pass blev därmed återigen lite ombyggt. Knäböjen gick galant. Höjde med ett kilo, inga större ökningar just nu. Men bänkpress kändes obekvämt i höger biceps så den gick jag aldrig upp i full vikt på. Stannade tidigt och körde några tior istället. Samma med marklyften.

Konstigt nog känner jag mig nästa tröttare än vanligt. Eller inte så konstigt kanske. Fler repetitioner blev det ju.
Ändå känner jag mig misslyckad.
Men men. Huvudsaken är att smärtan går bort.

Så har man en ledig dag och behöver inte gå upp förrän vid halv sju för att få killarna, speciellt lillen, till skolan. Men då vaknar jag ändå av hungrig mage klockan fyra!
Suck.
Lyckades slumra av och till resten av natten och känner mig ändå pigg och utvilad.

Före frukost fick jag tömma tvättmaskinen och slänga in en ny tvätt för att försöka hinna få igenom så mycket som möjligt idag. Man kan tro att jag inte tvättat på en vecka när jag i själva verket bara jobbat en helg.

Och nej, min tvättstuga sköter jag själv. Man och barn gör bäst i att hålla sig borta. Det är tryggast så.