Skjortor framhängda och små gossar nedbäddade. Imorgon börjar skolan
Tre små grisar får nya lärare och jag är ytterst nervös. Bra lärare växer inte på träd. Inte i vår skola i alla fall. Tror att ungefär hälften var behöriga förra läsåret och de slutar på löpande band. Inget av detta ingjuter någon bra känsla.
Nu kommer nyexaminerade lärare in och jag hoppas verkligen på det bästa. Hoppas på lärare med starka och fyrkantiga förhållningsregler. För daltandet som pågått så länge ger jag inte mycket för.
Om ett barn knappt får en tillsägelse när de struntar i att komma in efter rasten, spolar ner kompisens kläder i toaletten eller dänger någons huvud i väggen, hur i helsicke ska de då klara av att bli bra samhällsmedborgare?
Nervositeten finns inför skolstarten imorgon. Mest hos föräldrarna tror jag.

-'Gå till flickan där.', manar mamman sin lille son för att få honom att fortsätta framåt. Jag ler så barnvänligt jag kan för att inte se så läskig ut medans jag inombords faller ihop i en häpen hög av skratt. 'Flicka!?' Ja, det kan vara jag det, som närmar mig nästa tiotal med stormsteg. Och inte alls utan ångest...
Men 'flicka', nej det var nog bra länge sen.

Efter att ha blivit avlöst och hemskickad efter avklarad jobbhelg kom jag snart ut på min lilla löprunda. En av de nu för tiden högt efterlängtade. Jag får verkligen bita ihop för att inte ge mig ut oftare, vilket jag inte tillåter mig själv av ren återhämtningssyfte! Jag må träna mycket, men inte utan kontroll.
Idag stod det hur som helst ett progressionspass på schemat. Tio minutersintervaller i stegrande tempo. Första intervallen gick ju så långsamt att jag höll på att krypa ur skinnet! Men det ska ju vara upplagt för just mina hastigheter så jag gjorde vad jag kunde för att hålla nere tempot. Det värsta är ju nästan den löjliga pressen på sig själv i vad man tror att alla andra ska tänka. Äh, vad tusan! Ingen vet ju vad jag har för plan heller! Kanske ska löpa på så här i tre mil!?
Men sista intervallen var skön. Då kunde jag ränna på in till slutet. Och skita i att hålla 'rätt' tempo.
För det var fortfarande för långsamt.

Så är första träningsveckan på lågreppare gjord. Var lite rädd att de tunga vikterna skulle köra slut på mig, men det är ju tusen gånger jobbigare att köra på lägre vikter i tjugo repetitioner än tungt i fem.
Nu låter det som att jag aldrig jobbat på höga vikter förut och det har jag ju. Men jag brukar köra på rep om 8-12 eller om 15-20. Nu kör jag 5-8.
Huvuduppgiften, baslyften, kör jag alltid på 3-5 rep. Men de andra övningarna sen, det är dem jag försöker periodisera.
Och detta med få reps gillar jag verkligen! Går snabbt och jag blir inte alls lika utpumpad. Jag orkar hålla fokus och får till en trygg, stabil och perfekt teknik konstant.
När jag kör benpass med mark och böj vill jag däremot inte köra samma tunga övningar varje pass. Utan när det är böjdag byter jag markövningen till sumovarianten och när det är markdag bytte jag böj till frontböj. För att få något annorlunda.
Och det väl just att göra något annorlunda ibland som är hela grejen.