Som förälder i en större familj finns ofta inte utrymme för plötsliga och spontana fikastunder hos andra. Att bara ge sig iväg rätt vad det är mellan middag, disk och nattning är inte så lättvindigt. Åtminstone inte om man formar sitt liv och familj efter rutiner. Vilket vi gjort. Vilket vi absolut tror är det ultimata för att få en familj att flyta smidigt och barn att vara trygga och harmoniska.
Sen lättar ju allt såklart ju äldre barnen blir. Desto mer självgående de blir och varefter de sköter kvällsprocessen mer själv, desto lättare blir det naturligtvis för oss vuxna att skapa rum för egna påhitt.
Men när vi nu istället får påringning av goda vänner som vill smita in till oss på en snabb kaffe, som aldrig blir någon snabb kaffe, är det alltid lika underbart.
Dörren är alltid öppen för besök av hjärtliga, underbara vänner.

Trött. Plötsligt blev jag så in i bomben trött.
Jag var inte trött förut. Har lyckats genomföra ett riktigt bra böjpass och gick och tog en dusch. Sen var det som om någon slog mig i huvudet. Skulle kunna somna rakt upp och ner!
Klockan är bara halv fem.
Måste gå och steka blodpudding.

Spindeln placerades alltså på hyllan på kontoret i väntan på att mannen skulle ta med den till jobbet och kompisen dagen därpå.
Jag höll mig långt därifrån och var allt annat än nöjd! Muttrade surt och var allmänt tjurig.
Sen glömde naturligtvis mannen bort att ta med sig den nästa morgon och jag började bli orolig att den kunde ha rymt! Tänk om den inte stod där längre?! Jag blev tvungen att öppna dörren, kliva in på kontoret och titta så att plastlådan verkligen stod på hyllan och inte hade ramlat ner och öppnats!
Men den stod kvar. Spindellådan stod blickstilla kvar i bokhyllan.

Så gick dagarna. För naturligtvis glömde mannen bort det upprepade gånger! Och jag kollade titt som tätt att den inte ramlade ner.
Efter några dagar började jag undra om den kunde ha smitit från sin plats på hyllan?! Tänk om lådan var tom?! Nu blev jag riktigt nervös och blev ju såklart tvungen att säkerställa att den var i lådan och inte någon annanstans!
Men hur? Den stod ganska högt upp.
Jag fick ta en stol och försöka luta mig framåt, men ändå på så stort avstånd som möjligt. Och jo. Hu! Det var något svart och ludet i lådan. Skönt! Då vet jag var den är i alla fall, tänkte jag och gick ut och stängde dörren noga.
Dagarna gick och fler med dem. Dörren hölls konstant stängd, men jag var ju tvungen att kolla att den verkligen var kvar i lådan med jämna mellanrum!
Och sakta men säkert vande jag mig. Till slut behövde inte dörren ens vara stängd längre.
När det så nästan gått två veckor började jag tycka synd om henne, för det var en hon, så mycket hade jag fått klart för mig. Hon som bara satt i en plastlåda i bokhyllan på kontoret. Och att mannen inte alls planerade lämna tillbaka henne hade jag ju också begripit vid det här laget.
Så till syvende och sist sa jag åt mannen att så här kunde hon ju inte ha det! Du får ju för tusan fixa henne en ordentlig bostad!
Mannen fixade snabbt ett terrarium med en tjusig orkide i och spännande bakgrund på och spindeln flyttade helt sonika ut till köket.

Nu har vi nog haft henne i ungefär fem år och hon har ömsat skinn två gånger och jag har kommit så långt att jag tycker att hon är riktigt söt!
Det är mysigt med ett litet djungelinslag i hemmet.

Men nog är det lustigt. Hur anpassningsbara vi människor är och hur snabbt vi kan vänja oss vid saker och ting.