Imorgon är en stor dag. Men lilleman tycks inte känna av det. Kanske kommer nerverna pirra imorgon. Kanske inte.
Judo och gradering är lite vardag i det stora blå huset. Men nu är det hans allra första. Kommer han lyckas?
Klart han gör, annars hade jag ju inte släppt dit honom!

Första graderingen för liten och sista första-graderingen för den här familjen.
Imorgon kommer samtliga familjemedlemmar ha graderats i judo.
Alla utom pappa.

Andäktigt tog jag stegen ner till källaren och mitt älskade hobbyrum.
Gymmet riktigt drog efter andan när jag tände lampan. 'Kommer hon nu? Ska vi leka?', viskade det välkomnande.

Idag har ryggen varit hundra gånger bättre. Som om endast samtalet med kiropraktorn fick smärtan att stilla sig. Värken sitter mer lokaliserat i höger höft och jag inser att mina återkommsnde ryggproblem måste tas på allvar. Något måste jag förändra i min träning för att det ska bli mer hållbart.
Nu blev det nog för mycket med tung styrketräning av rygg och ben plus utökad löpning. Höften och ländryggen säger ifrån.

Löpningen vill jag inte plocka bort. Den ska finnas där i rent meditativt syfte. Men den tunga träningen av marklyft och knäböj är kanske något jag inte behöver prioritera. Den kan jag lägga på en mer balanserad nivå utan någon större plan på balla maxvikter. I alla fall för en tid. Försöka fokusera på att bygga upp en stabilare rygg som inte går sönder hela tiden.
Istället kan jag få låta bänkpressen ta plats. Det är ju den jag gillar mest ändå.
Så nu ska jag försöka lägga upp en ny träningsplan.

Det började med en liten mysig stund av rehab och rörlighetsövningar för axlar och skuldror. Det är inte klokt vad ett kilo kan vara tungt!
Åh, vad jag älskar mitt gym.

Solen bländar honom där han sitter. På trappan upp mot kapprummet slog han sig ner. Intill honom leker några barn på snurran. De skrattar och faller omkull.
Över skolgården springer någon i jakten på en ivägsparkad kotte. Bollarna är ännu inlåsta.
Pojken skyddar sina ögon mot solen och tittar på leken.
Han väntar. På fröken.