Med avslappnat bestämda steg gick vi med självklarhet mot kyrkans vallokal. Medlemskapets vara eller icke vara är den stora frågan. Men så länge medlem, så länge röstar jag!
Vikten av att ta sin rösträtt på fullaste allvar vill jag lära in i mina barn, därav fick jag putta och stöka något på äldsta gossen min. Sjutton år gammal fick han använda sin rösträtt för första gången i detta kyrkoval.
Han tog lite blanketter, fick sina kuvert och klev iväg till båset. Gjorde sitt val och stod med mig och far sin i kön för att avlägga sin röst. Som jämlikar.
Stort!

Väl framme lägger han fram sin legitimation. Kyrkans man letar i sin lista.
Letar. Letar. Kollar födelsedatum. Letar lite till.
Nej. Min gosse stod inte med!
Snopet fick han slänga röstsedlarna i soptunnan.
Nu pågår en jakt på gossen min i kyrkans papper. Ilsken är jag över detta slarvande!
Rösträtten blev han tydligen av med.

Vad är det som smärtar? Vad är det som svider så?
Hur ska jag det läka, vad jag ej kan förstå?
Min spegelbild ändras och mitt jag suddas ut.
Vem är jag då nu, om ej som förut?

En värld som blandas, där upp blir till ner.
Där jag inte hittar dit där jag inte ser.
Igår var jag någon, men vem är jag idag?
Vem ska jag vara när jag ej längre är jag?

Se mig i ögonen för där är jag trygg.
I dina ögon är jag ej längre skygg.
Jag ställer mig därför mitt framför dig.
För det är jag i dina ögon som är mig.


-KT 2016

Börjat sticka igen.
Det är en sådan där syssla som kommer tillbaka varje höst. Tända ljus, en kopp te och en stickning i soffan. Gosiga garner i murriga färger.
Höstmys.
Nu ska jag försöka mig på en ny variant av poncho. Spännande att se vad det blir av det.